När krig leder till att stora mängder människor tvingas på flykt, då ställs många samhällen inför stora utmaningar. För svensk del är intar året 2015 en särställning i statistiken över antalet asylsökande. Drygt 160 000 personer sökte skydd här.
De följande åren har antalet minskat ordentligt, men effekterna av det stora flyktingåret är tydliga. Bland annat genom att många som beviljats asyl och fått uppehållstillstånd ska påbörja ett nytt liv – och nu anvisas till nya hemkommuner. Tanken att ansvaret för mottagandet ska fördelas mellan kommuner är rimlig, men när kommuner med bostadsbrist ska fixa boenden som inte finns att tillgå uppstår stora problem.
Olika kommuner söker olika lösningar, vissa mer halsbrytande än andra. Några stökar till bostadsrättsmarknaden genom att med skattemedel buda på och köpa lägenheter. Andra satsar på vinterbonade husvagnar eller andra former av att "säkra tak över huvudet". Det talas till och med om att ordna sovplatser i gymnastiksalar. Det illustrerar inte bara svårigheterna att bistå människor som har fått asyl, utan även den stora bristen på bostäder.
Bostadspolitiken behöver renoveras. Det krävs omfattande och inte helt mjuka förändringar för att utbud och efterfrågan ska kunna mötas bättre.
I Trosa kommun sattes bostadsbristen i fokus vid onsdagens kommunfullmäktige. Partierna – utom Sverigedemokraterna – enades om att köpa in så kallade tillfälliga modulboenden för cirka 12 miljoner. Annars kan Trosa kommun inte erbjuda boenden till de som fått uppehållstillstånd och under 2018 anvisas av staten till kommunen. Det är verkligen ingen lyx, tvärtom. Det är spartanskt och kostnadseffektivt, ett rum med toalett och dusch. Övriga utrymmen delas med andra i samma situation.
Det är för statens del lite av en springnota att lämpa över bostadsfrågan i kommunernas knä, vilket också kommunalrådet Daniel Portnoff (M) underströk med viss syrlighet i tonen. Sveriges kommuner lider inte brist på kostnadsutmaningar. Staten har makten över gräns- och asylpolitiken. Beslutsansvar och notan för beslutens följder borde ligga på samma instans.
För Trosa kommuns del har det intressant nog varit jämförelsevis ”lättare” att ordna bostad åt familjer än ensamstående. När det nu blir ett antal ensamma män, ofta unga, som flyttas till kommunen räcker inte samarbetet med Trobo och privata fastighetsägare till.
Därför flyttas modulboenden för 28 personer till Industrigatan i Trosa. Boendena köps in och forslas från off-shoreindustrins Nordnorge. Den svenska modulen på bostadsmarknaden är inte och kan inte vara ett hemma för lång tid framåt. Den som placeras där ska längta – och sträva – efter att flytta till något bättre. Det kan tyckas krasst och de sociala riskerna får inte blundas för. Likväl är det ett rimligt svar på en svår situation. Den första fasta bostaden i det nya livet ska inte behöva bli den sista.