Hur viktigt är det att värna det offentliga varumärket? Hur långt ska ansvariga kunna gå för att hålla en verksamhet fri från offentlig kritik? Det är frågor som ställs på sin spets i gårdagens SN (3/4), där landstingets officiella bild av verksamheten – månad för månad i verksamhetsberättelsen för 2016 – ställs mot de rubriker som har fått utrymme i länets tre tunga lokaltidningar. Bilderna är inte precis samstämmiga.
[link value="http://www.sn.se/sormland/tva-olika-bilder-av-landstinget/" text="Två olika bilder av landstinget"]
Varumärket är känsligt och bör vårdas ömt, men inte till vilket pris som helst. Verksamheten drivs på ägarnas uppdrag, alltså skattebetalarnas. De folkvalda är satta att säkerställa att skattebetalarnas och medborgarnas intressen värnas genom god ekonomisk hushållning och verksamhetens kvalitet.
Politiker som vill bli omvalda är så klart måna om att lyfta fram det positiva. Verksamhetsansvariga tjänstemän vill hellre synas i glada sammanhang än i det vardagsgrå. I dessa tider är det ytterlighetskrafter som serverar de lättaste lösningarna och landar de största rubrikerna. Allt är katastrof eller himmelrike. Den som inte är med är emot.
Utifrån detta ska vi dra slutsatsen att det är modigt att erkänna nyanser. Inte minst i en omfattande verksamhet som den skattefinansierade vården. I organisationer som anser sig vara under stark press utifrån kan detta vara extra svårt. Landstingets relationer till medierna har, utan att överdriva, till och från varit ytterst frostiga i mer än tio år. Att våga erkänna gråskalor, inte ta till överord, är att göra både verksamhet och debatt en tjänst.
Det är rimligt att det är frestande för en majoritet att försköna verklighetsbilden något, medan det för en opposition är lika frestande att göra motsatsen. Sanningen, om den går att fastställa, ligger ofta någonstans mittemellan.
En verksamhetsberättelse är det offentligas redovisning inför ägarna, medborgarna. En politiskt vald ledning behöver inte bejaka all den kritik eller de granskningar som sker i medierna, men det är hälsosamt att då och då ärligt bekräfta att det finns faktorer som inte passar in i ramen för att allt är finfint jämt. Landstingets 2016 går inte att sammanfatta utan att beröra vårdplatsbristen, personalupproret eller principfallet med barnmorskan som vägrade utföra aborter. Samtidigt tål det också att upprepas att hjärt- och diabetesvården i bäst i landet, att en värdefull framtidssatsning på mobil specialiserad vård i hemmet har startats i Trosa och Gnesta samt att särskilda karriärtjänster har inrättats för just att förbättra för sjuksköterskorna på länets sjukhus. Den som undrar över vad skattepengarna går till får med detta en ganska balanserad bild av vad som hänt och de som jobbar inom verksamheterna får lättare att känna igen sig.
Det må så vara att nyanser inte gör sig på partipolitiska plakat. Inte heller är det lättaste att vinna val på. Men över tid bör det ändå vara ett vettigt sätt att öka förtroendet hos medborgarna, de som betalar för verksamheten.