I går lanserade de rödgröna ett projekt i Nyköpings kommun, där sex timmars arbetsdag ska införas på prov vid två äldreboenden. Det är nog positivt för den som behöver jobba mindre utan att förlora lön på det. Men helheten kostar mer än den smakar.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet drömmer gärna om sex timmars arbetsdag – och får säkert en och annan röst just för detta. Men det är inte realistiskt utan att det samtidigt minskar lönen för den som går ned i arbetstid.
Det uppmärksammade försöket i Göteborg, på ett äldreboende vid namn Svartedalen, kostade stadens skattebetalare drygt 12 miljoner kronor för 23 månader. Det krävdes 15-17 nya anställda för att täcka upp för uteblivet arbete och det minskade statens kostnader för a-kassan med sex miljoner. Det går inte att visa att kvaliteten för brukarna har höjts, även om stressen minskade för de anställda.
Priset var alltså en merkostnad på sex miljoner. Skala upp den summan för breda kommunala verksamheter – och det är uppenbart att den här typen av projekt kostar enorma summor.
Kommuner har ingen oändlig kassa att ösa pengar ur. Varje tillgänglig krona kommer från skattebetalarna. Kostnadsökningarna som beräknas framöver är svåra nog. Omfattande dolda löneökningar, att få betalt för åtta timmar men jobba sex, kommer inte att vara möjliga. Den som vill värna möjligheten att finansiera de omfattande socialförsäkringar och transfereringar som välfärdsstaten står för, har helt enkelt inte råd att betala för arbete som inte utförs eller utförs på ett ineffektivt sätt.
Därmed inte sagt att sex timmars arbetsdag är orimligt i alla sammanhang. Det kan gå att höja effektiviteten i en enskild verksamhet lika mycket som bortfallet av arbetstid medför. Fast då krävs garanterat mycket speciella förutsättningar, inte minst inom människonära vård- och omsorgsyrken där en central del av jobbet är baserat på andras behov, att finnas där för den som behöver stöd, hjälp och vård.
Kortare tid på jobbet innebär förstås mer tid till annat. Det kan givetvis ge positiva effekter för den som känner att konflikten mellan arbete och fritid minskar. Minskad arbetstid kan höja tröskeln för sjukskrivningar. Här finns säkert lärdomar att dra om hur arbetet kan organiseras bättre, för såväl brukare som för anställda. Men att få betalt för fler timmar än vad man arbetar – även om det må vara både avslappnande och kan ge mer tid till hem, familj, barn och självförverkligande på fritiden – är svårt att motivera.
I slutänden är det någon annan som står för notan. Denna någon annan har själv ofta jobbat åtta timmar eller mer per arbetsdag, allt för att försörja sig själv och de sina. Och vi betalar alla en mycket hög andel av den egna lönen i skatt. Den redan mycket höga skattenivån begränsar vårt utrymme att ha råd med att göra sådant vi drömmer om; att spendera mer tid med barn och familj, motionera, skapa, läsa, uppleva, att förverkliga oss själva och andra privata projekt.