Det är en fascinerande tid. Centerpartiet såväl som Liberalerna gör helt rätt när de förhåller sig kallsinniga till inviter om hur viktigt det är att blockgränsen bryts. Att bilda regering efter ett val med ett parti som ägnat en hel valrörelse att baktala liberala motståndare som sedan raskt beordras att samarbeta, är svårsmält. Om man ens kan hitta gemensamma beröringspunkter rent sakpolitiskt. Det sistnämnda tas närmast för givet i mediebevakningen, vilket är närmast aningslöst.
Det är alltså inte blockgränsen i sig som är problemet, det är Socialdemokraterna. Att samverka med S på regeringsnivå är på många sätt ett självplågeri. Det kostar väljare och skapar inga nya vänskaper. Att Miljöpartiet maldes ned i regeringsställning handlade om både MP-misstag och att ”samarbetet” var allt annat än likvärdigt.
Den som nu hävdar att liberala partier bara ska ta S i hand har glömt bort valrörelsens allra sunkigaste sidor, där inte minst S-hantlangare inom LO och Hyresgästföreningen har gjort sitt bästa för att demonisera allt till höger om det egna partiet. Det finns mycket goda skäl till varför mittenpartier undviker att bilda regering med S.
Allt börjar med attityden. Det går inte att komma till Annie Lööf (C) och säga nu ska du samarbeta för det har vi bestämt. Sådana uppblåsta egotrippar vinner inga vänner. Inte heller Jan Björklund (L) lär bli charmad.
Alla inblandade vet att mindre partier betalar det högsta opinionspriset för samarbeten - ju mer kontroversiellt desto större risker. Den som vill bilda regering med mindre partier behöver vara beredd på att ge mer än man tar. Fråga Fredrik Reinfeldt som höll ihop Alliansen i åtta regeringsår
Ärligt må vara att ta i, men det måste dessutom till ett hederligt uppsåt. S har ingen längtan efter liberala samarbetspartners. Valrörelsen talar för sig själv. Det finns ingen given grund för gemensamt förtroendeskapande. Den som vill forma en regering med grön liberal ton måste visa hur just dessa värden vinner mark. Och nej, det gröna kan inte reduceras till förbud och höjda skatter som under den gångna mandatperioden. Och vem som är statsminister och regeringsbildare bör ju vara förhandlingsbart, exempelvis. Så länge den utsträckta handen från S är knuten och inte öppen, varför ska Centerpartiet och Liberalerna riskera att malas ned, likt MP, i något som mer blir till en mardrömslik kamp än en gedigen regering?
Där det inte finns vänskap måste det finnas respekt. Där det saknas lojalitet måste det finnas rimlig renhårighet.
Den stora majoriteten av de liberalt sinnade väljarna gick inte till valurnan för att låta Socialdemokraterna sitta kvar. Inte heller gick dessa liberaler till vallokalen för att låta Sverigedemokraterna diktera Sveriges framtid. Läget är som det är. Det näst bästa efter Alliansen för L och C kan vara att inte sätta sig i en regering – som det ser ut i dag.