Allians för Sverige – samarbetet mellan Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna – är de senaste decenniernas främsta konstruktiva utveckling i svensk politik. Det skapade till valet 2006 det klart mest attraktiva regeringsalternativet för väljare med framåtsträvande icke-socialistiska värderingar. Så är det även inför valet 2018.
Inför bildandet av Alliansen fanns en tydlig osäkerhet: Var Folkpartiet tillräckligt engagerat, hade dåtidens Liberalerna kraft att ge och ta, och delta fullt ut? Sett i efterhand var detta bekymmer av enklare modell. Längtan inom FP att skaka hand med socialdemokratin var – och är – överdriven. Folkpartiet svajade inte så mycket. Även om det tog emot exempelvis i kompromissen om energipolitiken. Det var klart möjligt att samla det konservativa inom KD och det liberala inom C och L till en konstruktiv form och en starkare helhet. Skillnaderna visade sig vara mindre relevanta än det som förenade.
Inför 2018 är det parlamentariska läget mer komplicerat. Möjligheterna till en riksdagsmajoritet för framåtblickande liberala och liberalkonservativa krafter är små. Trots att Sverige skulle må bra av en handlingskraftig Alliansregering, en som med kraft kan ta i hindren på arbetsmarknaden, förbättra integrationen, sprida grönare tillväxt i hela landet, utveckla den öppna ekonomin och sänka skatterna på arbete och företagande. Oenigheten inom migrationspolitiken är överdriven, även om ideologiska skillnader gör att det – precis som det var med energipolitiken – har formats en sakpolitisk klyfta att överbrygga.
Den hotande sprickan i Alliansgemenskapen är inte vänsterliberaler som längtar efter regeringssamarbete med socialdemokratin. Dessa är få, de överdriver det som förenar och underskattar det som skiljer åt. Sprickbildningen – vilket vi på denna ledarsida återkommande har påpekat – skapas av andra krafter, sådana som må kalla sig Alliansvänner men inte agerar därefter.
Det här formar den svåraste utmaningen i Alliansgemenskapens historia. Det finns inte minst opinionsbildare i sociala medier – inom och nära Allianssfären – som hyser ett oförsonligt agg mot de liberala partierna. I en tid med sociala medier som värdemätare syns det också att dessas hejarklackar i stor grad kommer utifrån, från krafter nära stökiga missnöjespartier till höger om Alliansen såväl som nära Sverigedemokraterna.
Söndringens agitatorer har utan tvekan lyckats att försvaga Alliansgemenskapen. En del av dessa framgångar i sociala medier – som likes och delningar – kan förvisso vara digitala hägringar, spridda av falska identiteter på Facebook och Twitter. Men sådant lurar lätt läsarögat och även de sociala medieföretagens verktyg som försöker bedöma användarintresse.
Allianspartierna saknar inte handlingskraft, men väl gemensam försvarsinstinkt. Så länge partierna inte förmår att markera gränser å varandras vägnar kommer rygghugg från höger att förbli en akilleshäl i valrörelsen.