Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev en stund då svensk politik återtog en ton av normalitet. Dansen om regeringsmakten var över, och även om känslosvallen fanns kvar var de inte alls som för bara någon vecka sedan. Tro nu inte att den här mandatperioden kommer att vara ett under av hövlighet mellan bittra motståndare, men partiledardebatten var ett andningshål, med såväl ideologi som sakpolitik, efter en efterdebatt om regeringsbildningen som varit har mer upprörd än innehållsrik.
Sett till positionerna i kammaren blev debatterna något annorlunda, stundtals lite trevande och stundtals smått upprörda. Det iskalla replikskiftet mellan Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) var ett exempel på det nya. KD-ledaren valde att bryta en ordning där Allianspartierna har avstått från att ta replik på varandra under närmare 5000 dagar, senast var i oktober 2004 (DN.se 30/1). Busch Thor tog först replik mot Lööf, därefter mot Jan Björklund (L). Noterbart är att ingen av övriga Alliansledare gjorde detta, inte heller Moderatledaren Ulf Kristersson. M sörjer Alliansens splittring mer än vad KD gör. Lööfs notering att Busch Thor inte tog replik på SD:s Jimmie Åkesson ska ses som en del av den symboliken.
Klart är också att Centerpartiet och Liberalerna har ett jobb framför sig om partierna ska kunna markera skillnad gentemot regeringen vid sidan av avtalet om budgetsamverkan. Duellerna med statsministern blev den här gången inte precis blixtrande. Det kommer ju att finnas gott om tillfällen när partierna ska försvara gemensamt budgetinnehåll, därför gäller det att verkligen ta vara på andra frågor för att kunna visa vad som menas med att de två partierna vill vara en ”liberal opposition”. Varken Stefan Löfven (S) eller Miljöpartiet, vars språkrör Gustav Fridolin gjorde sin sorti i de här sammanhangen, kommer att söka strider med C och L.
Det finns många partier i riksdagen som vill byta regering, men de är inte alls överens om hur eller på vilka grunder. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Moderaternas Ulf Kristersson vill båda fälla regeringen, men inte så att den andre får politiskt utrymme. Det var därför som Socialdemokraternas Stefan Löfven kunde sträcka sig så långt i förhandlingarna med C och L. Därför borde också C och L inte ha satt tillbaka Löfven på statsministerposten. Diskussionen mellan Sjöstedt och Kristersson understryker hur svårt det kommer vara att fälla den regering som sitter. Det krävs en samsyn mellan partier som oftast helt saknar detta.
Så mycket har svensk politik alltså inte förändrats, trots all turbulens. Det svänger inte mer än att alla hinner med. Riksdagsdebatten gav en bild av det nya normala, det som på något sätt ändå känns välbekant. Med Gustaf Frödings ord:
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!