När regeringen har för lite att göra börjar den uppenbarligen ägna en massa tankekraft åt människors skörlevnad och statens roll som allmän vårdnadshavare. Häromdagen funderade sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) offentligt på att införa en skatt på socker i läsk. Som om det inte fanns större problem att ta i för en minister med den portföljen.
Det är inte första gången det bubblar över för Wikström och får honom att vifta i småfrågor serverade av aktivister inom folkhälsoakademin. Tidigare fick han en massa rubriker för att han tyckte att folk satt för mycket – och nu för att det finns socker i läsk som folk dricker. Hade det gått att beskatta syndiga tankar hade ministern garantera mött det med optimistiska tongångar.
Det är inte alla som blir lika barnsligt lyckliga som S-debattören Göran Greider av tanken på att staten ska ägna kraft åt att bekämpa enskilda människors längtan efter något sött, en vilostund hemma i soffan eller en arbetsplats med stolar. Vuxna människor ska ta ansvar för sig själva och de som inte förmår kan säkert få bra stöd från en kostrådgivare eller annan expertis inom friskvården.
Vi är inte satta till denna jord för att i varje andetag tjäna staten. Staten ska hellre underlätta vårt liv på områden som är svåra att lösa på egen hand. Det är bland annat därför vi delar med oss av våra inkomster till det offentligas verksamheter – till vård, skola och omsorg, försvar och rättsstat.
Folkhälsa är minerad terräng. Här blandas väsentligheter, som kunskapsförmedling, kartläggning och analys av hälsopåverkande fenomen och faktorer, med närmast hejdlös moralism. Ju mer en medborgare är medveten om risker och hälsofaror med olika beteenden desto bättre. Valet att agera utifrån kunskaperna är i slutänden medborgarens, inte statens.
Det är tveksamt om läskskatt skulle göra något annat än att ge några extra kronor till statskassan. Det är ju inte precis så att sötsaker som läsk och godis i dag är skattebefriade – och det ska till stora summor i skatt per burk för att göra läskedrycken orimligt dyr. Det finns heller inga garantier att de konsumtionsmönster som skulle kunna påverkas inte enbart skulle förändras till någon annan form av skörlevnad.
Rent generellt kan vi konstatera att den här regeringen ser högre skatt som en lösning på allt som den vill motverka, från kärnkraft till snus, flygresor till sockerintag. Ibland kan det vara motiverat, ibland mer än tveksamt.
Det som är sorgligt i sammanhanget är att regeringen som politisk kraft helt verkar ha gett upp tron på att folkbildaren ofta är bättre än skattmasen. Varför inte hellre vända sig till Sveriges många bildningsorganisationer – inte myndigheter – för att öka kunskaperna om samband mellan sjukdom, sittfläsk och sockersug?
Skattesuget går att bota. Uppvärdera den rationellt tänkande medborgaren. Stötta hellre studieförbund och andra bildningsorganisationer som både kan och vill öka de allmänna kunskaperna om hälsa och livskvalitet. Klassisk folkbildning, helt enkelt.