Skandalen vid Transportstyrelsen blir över tid allt mer märklig – och regeringens roll allt mer anmärkningsvärd. Steg för steg framkommer nya uppgifter om vem som visste vad. Senast ut i raden är dåvarande inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde, som bekräftar att hon haft kunskap om det omfattande säkerhetshaveriet sedan 2015. Linde är numera EU- och handelsminister, tillträdd under sommaren 2016.
Lindes berättelse påverkar inte minst helhetsbilden av regeringens fallerande krishantering, vilket vi berörde på ledarplats i måndagens SN. I väntan på än mer fördjupad kunskap om hur säkerhetshaveriet blev ett sammanbrott för socialdemokraternas regeringsförmåga, finns några saker att notera.
En är att all information närmast kirurgiskt verkar ha undanhållits samarbetspartnern Miljöpartiets ministrar. När regeringens S-ministrar och högt uppsatta politiska tjänstemän informerades om det kanske största säkerhetshaveriet på decennier, då följer en tystande hantering. Riksdagen hölls ovetande till dess att medierna tvingade fram informationen.
En annan notering är att statsministern Stefan Löfven inte verkar ha fått veta något förrän i början av detta år eller möjligen i slutet av 2016. Detta samtidigt som flera andra ministrar, statssekreterare, säkerhetspolis och myndighet har haft kunskap om det som hänt under en längre tid, några i närmare två år. Mycket märkligt.
Fram träder bilden av en regering som fallerade när det för statsmakten som mest allvarliga stod för dörren. Ett styre som antingen nonchalerade eller inte förstod allvaret, vilket är minst lika allvarligt som det förstnämnda, i Transportstyrelsens medvetna och dokumenterade avsteg från lagen.
På det följer en berättigad fråga om det verkligen är enbart generaldirektören för Transportstyrelsen som ska synas rättsligt i sömmarna. Den processen gick i sammanhanget anmärkningsvärt fort. Vem som fick reda på vad vid vilken tidpunkt spelar stor roll – också för hur myndigheten bör ha uppfattat svarssignalerna från regeringshåll. Ett flertal regeringsföreträdare och statssekreterare verkar ha vetat något som statsministern till synes inte hade en aning om. Trots att regeringen stoltserade med ett särskilt ”säkerhetspolitiskt råd”.
Granskningen i konstitutionsutskottet är ingen rättegång. Det är inte givet att alla lämnar hela sanningen och inget annat än sanningen. Alliansen har aviserat sitt misstroende mot tre ministrar. Två har redan fått kicken. Ytterligare en minister, Ann Linde, kan ha förverkat sitt förtroende redan som statssekreterare.
Sommarens stora sammanbrott – regeringens haveri i hanteringen av Transportstyrelsens it-säkerhetshetsskandal – är så pass omfattande att det rimliga är att söka ansvarsutkrävande både politiskt och rättsligt så långt det är möjligt att belägga. Det kräver alla kort på bordet - samt tålamod och noggrannhet i bedömningen av ansvarskedjan.
Regeringens haveri lär jaga Stefan Löfvens regering så länge den sitter kvar. Och definiera dess eftermäle.