Midsommar är alldeles särskilt svensk högtid, med gott om traditioner och åsikter om hur firandet ska gå till. Färskpotatis, sill, jordgubbar, nubbe och kanske något grillat. Maten är och förblir en viktig del av våra högtiders identitet, det må inte vara den lyxigaste eller finaste maten vi satsar på, men den ska vara speciell.
Därför är just maten en sådan sak som handeln använder sig av för att sälja mer under våra helger. På midsommar är potatis och jordgubbar annonsvaror. De ska ut så billigt som möjligt, särskilt potatis är en riktig lockvara som många butiker kränger för en krona kilot i sommartider, och svenskar älskar extrapriser.
Den svenska politiken på området mat är, vid en närmare granskning, rejält förlegad. Momsen på mat är bland den lägsta momssatsen av alla varor. Det finns en uppfattning från det gamla Fattigsverige om att mat måste hållas billig. Mat ska subventioneras, momsen ska vara låg, extrapriser är bra. Men tiden när svenskar inte hade råd att köpa mat i dåliga tider är numera långt borta. Tvärt om lägger vi en allt mindre del av vår disponibla inkomst på mat och det är överflödet som hotar vår hälsa snarare än tvärt om. Trots alla dessa trender, mat som statusmarkör och identitet med laktosfritt och stenåldersdieter, så ser vi fortfarande inte på maten som något som har ett verkligt värde.
Att det skulle vara önskvärt med svensk potatis, som såtts och skördats av en svensk bonde med alla de regler denna förhåller sig till, och sedan ska packas, fraktas och säljas i butiker av personal som ska ha en rimlig lön, som sedan säljs för en krona kilot, är egentligen orimligt. I miljödebatten görs en viktig poäng av att låta fler saker kosta sitt faktiska värde. Vi borde fundera över hur produkter prisar in sin fulla påverkan på vår omvärld och det mänskliga arbetet som ligger bakom. Med det tankesättet kan man lätt ifrågasätta att svensk mat av hög kvalitet slumpas ut för några kronor, när den uppenbarligen är värd mer än så.
Staten borde sluta se det som sin uppgift att lägga sig i marknaden genom att försöka subventionera och hålla nere priserna på sådant som mat. Att faktiskt behöva tänka efter lite mer om vilken mat man köper och hur mycket man egentligen behöver är inte att föra dålig politik för fattiga. Det är att signalera att maten har ett större värde och att vi inte ska ta det för en självklar slit-och-släng vara.
ICA-butiken runt hörnet får såklart göra vad de vill, tycker ägaren att färskpotatis för en krona kilot är en bra reklamkampanj ska ingen hindra detta. Men fler av oss borde när vi ser annonsen stanna till och tänka efter om vår midsommarmat inte är värd mer än så och om vi kanske borde börja köpa mer direkt från producenterna, och vara stolta när vi betalar ett rimligt pris för deras arbete.
Hanna Marie Björklund