Incidenten där en elev blev knivskuren av en annan elev på Nyköpings högstadium förskräcker och förfärar. Att en elev kunde bära vapen på skoltid är förstås oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det med en skolmiljö som återkommande drabbas av mindre bränder och/eller brandlarm, vilket är fallet. Det går inte att ursäkta och problembilden får inte tonas ned.
Högstadiet är sällan en helt lugn tid. En tid i livet med kroppslig tillväxt och alla pubertetens relationsutmaningar är för många unga något som förändrar såväl bilden av jaget som av umgängesmiljön. Gamla vänskaper förändras och nya formas. Mellan livets lycka och smärta är det ibland tvära kast.
Skolbyten innebär nya miljöer att hitta rätt i och nya sociala processer att hantera. Tonåringar som slåss eller dras till destruktivt beteende är en del av varje generation. Dylika problem kommer aldrig att försvinna, men de måste motverkas med kraft och målmedvetenhet.
Ingen ska känna sig otrygg i skolan och ingen ska behöva vara rädd för att utsättas för våld. I Sverige råder skolplikt och det är skolans ansvar att se till att trygga såväl studiemiljöer som skolans andra områden, för elever såväl som anställda. En våldsam incident är ingen trend, även om den är hemsk i sig, men en trend är däremot serien med bränder och brandlarm. Det är ingen liten problematik att någon eller några återkommande startar bränder och därmed sätter många människoliv på spel.
Det borde med hänvisning till arbetsmiljön finnas gott om handlingsutrymme. Behövs det omfattande kontroller eller kameror, fler vuxna i rastmiljöerna eller särskilda vakter? Här finns ingen given patentlösning, möjliga motåtgärder måste bedömas utifrån hur de kan öka trygghet och säkerhet.
Skolan ska vara en trygg arbetsplats. Kärnuppdraget, att utbilda varje enskild elev inför fortsatta studier och det väntande vuxenlivet, ska sättas i centrum. Skolan och dess ansvariga måste handfast visa vad som gäller och vad som sker när regler bryts och människoliv hamnar i farozonen.
Det är skolpolitikernas uppgift att se till att skolan har de resurser som krävs för att garantera goda studiemiljöer. Det är skolorganisationens och dess lednings ansvar att detta arbete prioriteras tillräckligt högt.
Hur ska skolan hålla knivar och andra vapen borta från skolmiljön? Hur ska skolan se till att inga unga ränner runt med tändare eller andra verktyg för att starta bränder? Hur ser skolan till – med hjälp av polis och socialtjänst – att elever inte kan ta sig utrymme att förstöra? Hur hjälps och stöttas den som råkat illa ut? Hur byts ett skadligt beteende mot ett som ökar chanserna för ett konstruktivt och ansvarskännande vuxenliv?
Den som vill möta föräldrars oro och frågor måste visa att skolans uppdrag tas på allvar, att ord matchas med handling, i verksamhetens alla led. Någon annan vettig lösning finns egentligen inte.