Förra veckan kunde man konstatera att det går dåligt för statens bolag. Det samlade resultatet för 48 bolag blev minus 4,7 miljarder. Det motsvarar en tusenlapp från varje arbetande invånare i Sverige. Det är inte en munter utveckling. Enligt riksdagens egna riktlinjer ska staten bara äga bolag när det finns ett större samhällsintresse. Det räcker alltså inte att bara vara ett vinstdrivande företag. De bolag som befinner sig på konkurrensutsatta marknader borde i regel inte ägas av staten.
Det här är en princip som Sverige inte följer. Det finns förstås statliga bolag som fyller viktiga samhällsfunktioner, som har tydliga uppdrag och som inte bara kan säljas ut hur som helst. Men många fyller ingen relevant funktion, utan är mest kvar av gammal vana. Det här konstaterar bland annat Riksrevisionen, som granskningen Statens bolagsinnehav – Aktualiteten i det statliga bolagsinnehavet skriver:
Ett historiskt skäl till bildandet av statligt ägda bolag har varit förekomsten av naturliga monopol. Nästan alla naturliga monopol har emellertid urholkats […] Det ursprungliga skälet att äga dessa bolag är således inte lika starkt i dagsläget.
Ett exempel är Telia. Det var en gång i tiden ett monopolbolag. Men nu är Telia bara ett av många företag som konkurrerar på samma marknadsmässiga villkor. Det finns inte längre några skäl att staten ska fortsätta äga en av flera teleoperatörer. Telia är också – tillsammans med bland annat SAS – ett bolag som staten delvis har sålts eller försöker sälja.
Men många andra är kvar. Göta kanal var en gång i tiden en viktig del av Sveriges infrastruktur. Då var det fullt motiverat att driften sköttes av staten, på samma sätt som annan avgörande infrastruktur. Men det var länge sedan. Nu är Göta kanal ett kulturhistoriskt byggnadsverk och turistmål – och skälen att staten ska driva turistmål är inte så starka. Orio är ett reservdelsföretag för Saab-bilar. Det är knappast statlig kärnverksamhet att sälja backspeglar till bilägare.
Staten bedriver också bank. SBAB skapades som finansiär av bostadsbyggande under en tid med ett regelsystem för bostadsmarknaden som var mer detaljstyrande, krångligt och som har upphört för länge sedan. Nu ger SBAB bara vanliga bostadslån till vanliga bostadsköpare, och konkurrerar med alla andra banker. Ännu konstigare är Svenska Skeppshypotek – en bankverksamhet som bara inriktar sig på att finansiera nya handelsfartyg. Det grundades av svenska staten år 1929, men verkar i dag på en konkurrensutsatt marknad.
Staten har tillräckligt med utmaningar i att utföra sina kärnuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Ska man lyckas med effektiv verksamhet i det viktigaste, då måste man också skära bort det oviktiga. Turistmål, bildelar och bostadslån finns det andra som gör bättre. Där borde staten dra sig ur.
Caspian Rehbinder