I vintras var det missväxt i Italien, vilket ledde till brist på salladsblad. Missväxten påverkade hela EU som saknade ruccola på butikshyllorna. Bristen ledde aldrig till svält, men det var en påminnelse om vår sårbarhet när maten tar slut.
Dagens matförsörjning bygger på flera olika aktörer runt om i världen. Importen är av stor betydelse, såväl som att den grundar sig i fungerande infrastruktur, IT och transport. Det är få hushåll som är självförsörjande, vilket inte är konstigt eller underligt. Få är bönder och det hade varit ett rejält resursslöseri om alla skulle odla sin egen mat. Vårt globaliserade matbord är fyllt av exotiska varor som bidrar till vår hälsa, men sårbarheten ökar när riskerna sprids.
Hushållningssällskapens förbund höll den 27:e juni ett seminarium med temat livsmedelsförsörjning. Vad händer när maten tar slut? Sverige saknar i dag större beredskap inför en stor matkris. Det finns inga beredskapslager som kan försörja oss när importen försvinner. Under seminariet sades det att ena tuggan vi äter är från utlandet, medan den andra är från Sverige.
Det behövs knappast krig eller handelsblockader för att importen ska minska, exempelvis kan IT-systemen haverera. Maten produceras och transporteras till butikshyllan via flera olika aktörer, men kedjan är aldrig starkare än sin svagaste länk.
Den andra stora frågan är vem som har ansvaret. Är det kommunerna, staten eller livsmedelsföretagen? I första hand är det hushållen som ansvarar för sin krisberedskap, då medborgaren förväntas klara sig själv i 72 timmar innan myndigheterna hjälper till. Under seminariet sades det även att maten inte räcker till om alla samtidigt skulle få för sig att införskaffa sig ett beredskapslager. Det är av stor betydelse att vi förbereder redan nu när livsmedlen finns i överflöd, eftersom nyttan med beredskapen är att ha den innan krisen kommer.
Importen bidrar till en mångfald av livsmedel och bidrar till den fria marknaden. Ur ett ekonomiskt perspektiv bidrar det till välståndet, men som tidigare nämnt minskar vår egen självförsörjningsgrad av en ökad import. Frihandeln är alltid god och fungerande i fredstillstånd, men vad händer när den rubbas av krig? Om vi tittar tillbaka till 1940-talet tvingades Sverige införa ransonering till följd av den minskande importen. Det är ingen dum tanke att vi bör ha en tillfredsställande självförsörjning, även om politiken kan sätta stopp för det.
Inom EU är det dessutom förbjudet för medlemsländerna att sätta egna produktionsmål, då det kan störa den fria marknaden. Ska staten bidra med medel för att säkerställa livsmedelsproduktionen? Som liberal känns det knivigt, men är ideologin lika stark när folket svälter? Ett motståndskraftigt samhälle är också en frihetsmarkör.
Under de senaste åren har staten börjat återuppta totalförsvaret för att säkerställa samhällets funktion vid kris och krig. Sedan det kalla krigets slut har beredskapen varit allt annat än god. Livsmedelsförsörjningen är en fundamental del av samhällets överlevnad. Vi är många som tar maten för given.
Linnea Hylén