Det krävs inte mycket för att svensk politik ska fastna i spelteorier om vem som tar vem efter valet. I helgen räckte det att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson listade vilka partier han tycker bättre om respektive sämre om – och så var diskussionen igång. Föga förvånande, vågmästarens soppa kräver ständig omrörning för att inte flugorna i den ska synas allt för tydligt.
I en intervju med Dagens industri gör Åkesson exakt det som hans parti strategiskt har allt att vinna på – försöker splittra andras samarbeten. Därför tar han tillfället i akt att berömma Socialdemokraterna för att partiet har lagt sig så nära hans eget partis anti-migrationspolitik. Med samma slev viftar han yvigt mot Centerpartiet och Annie Lööf såväl som mot Miljöpartiet, och hävdar att om bara dessa partier försvinner ur Alliansen respektive den nuvarande regeringen kan SD vara med på väldigt många noter.
Har inte Socialdemokraterna sagt att SD är en huvudmotståndare, precis som Moderaterna? Har inte Alliansföreträdarna visat upp sig i gemenskap, gång på gång? Jo, men makt är makt, spel är spel.
På samma sätt som S har uppvaktat SD om såväl vinster i välfärden som att försvåra för utländsk arbetskraft i Sverige, kan SD pröva hur pass djup och tom tallrik som statsminister Stefan Löfven (S) sitter med i Rosenbad. Det som talar för att det finns en möjlig skål för det som skvalpar fram från Åkessons sida, är just att inget av de etablerade samarbetena ser ut att kunna få tillräckligt stort stöd i höst. Ett parti som vill stöka kan få chansen att göra det, det som Åkessons egna ord ”Give them hell” inför budgetomröstningen 2015 så tydligt illustrerade.
I Åkessons meny ingår därför ett à la carte-utbud för Moderaterna. Bort med Lööf, bort med Centerpartiet. Bort med det liberala och det globala. Splittra Alliansen. Sedan är det bara för Ulf Kristersson att vifta med högerhanden efter vågmästaren. Om han går på den lätta.
När statsminister Stefan Löfven på sistone har fört fram en kraftigt förvanskad bild av Socialdemokraternas migrationspolitik de senaste åtta åren, har SD-ledaren förstås lyssnat noga. Statsministern och hans parti visar att allt kan paketeras om och formuleras om. Som om det som har varit aldrig har hänt. I Löfvens nya självbild har Socialdemokraterna plötsligt aldrig stått för en migrationspolitisk hållning som låg mycket nära Reinfeldt-regeringens. Aldrig varit så asylvänligt att en vänskap med Miljöpartiet har legat nära till hands. Aldrig sagt att hans Europa ”inte bygger några murar”. Eftersom migrationspolitik inte är någon S-märkt hjärtefråga är det en möjlig handelsvara när ett maktunderlag ska kokas ihop.
Ingen ska tro att något av Sveriges två största partier är lättlurade eller naiva. Tvärtom. SD:s vågmästarsoppa är mest av allt rik på flugor och luktar inte gott. Men Åkesson vet att en desperat statsministerkandidat som håller för näsan tillräckligt hårt bara behöver svälja.