Barnens rätt Jag känner en liten stor fyraåring. Vars tankar är större än jag någonsin kunnat ana. Han förklarar saker så självklart så vem som helst kan förstå, men utan han kunde en aldrig förklara.
Han är ofärgad av normer, ramar och ”så bör en va”, hans tankar svävar fritt och är så rena, det önskar jag att de alltid ska få chansen att vara. Han kan saker som det tog ett liv för mig att kunna, tillsammans springer vi livets lopp och lär av varandra.
Jag finner stor ära av att få dela mina dagar med honom. Det enda jag behöver är att få hålla hans hand i min och få lära av hans tankar, få ge honom det enda han behöver – trygghet, kärlek och närhet, det ger mig lyckan.
Och när vi sitter i pyjamas framför brasan och pratar om vad vi ska göra idag, och jag som stött på normer, ramar och ”så bör en va” frågar ”skulle du vilja gå på förskola som några av dina vänner gör?” och han skrattande svarar ”nää mamma, det får allt vänta, det är jag alldeles för liten för!” och min lilla tveksamhet jag fått av normernas riddare försvann när han återigen satte ord på saker så självklara, varför ser och förstår inte alla det så som han gör?
Han och hans syskon är de klokaste jag träffat, visar ständigt rätta vägen, och här är jag och får ta dagen som den kommer med dem, tänk om jag ändå tidigare förstått och vetat, att frid finns i att få vara rikare på kärlek än på pengar och lycka i att få höra ”jag älskar dig mamma, mest i världen.”
Och mitt hjärta brister av tanken, tänk om han vetat att nästa år är det förskola, oavsett om han vill det eller inte, vare sig han känner sig för liten eller inte, så måste han enligt lag börja.
Nej, det vill jag inte oroa honom med än, vi fodrar djur i stället, läser en saga, leker med en vän, äger vår tid så länge vi kan, ligger och ser upp i himlen mitt på en äng, njuter av nu och lär av den fantastiska vardagen, det andra är sen, inte än.
Och jag sväljer klumpen, trycker undan oron som mal, och låtsas som att jag inte vet om statens kidnappande av våra barn.
Jessica Kirjavainen