Ingen vinner val på pensionssystem, men partier som anstränger sig för att söka en bred förankring för just detta, visar att de förstår begreppet folkvalt ansvarstagande. Det är klokt om väljarna också har en hyfsad motståndskraft mot plakatmässiga besked om i grunden svåra systemfrågor.
Hur framtidens pensioner ska formas och finansieras är en av de mer otacksamma uppgifterna för våra folkvalda. Facket lär bli missnöjt. Arbetsgivarna lär bli missnöjda. Och alla som omfattas lär bli besvikna i en eller annan form. Varje ny pensionärsgeneration tycker att det snålas med vad som levereras. Generationerna efter det tycker ofta att det är bra att vara just försiktig i nuet för att ha mer att fördela så småningom.
Den blocköverskridande överenskommelsen är välkommen. Sex partier – Alliansens fyra och regeringens två – samsas om förändringar som ska göra pensionssystemet mer hållbart. Lägsta åldern för allmän pension höjs, liksom för garantipensionen. Det ska också bli möjligt att jobba två år längre än i dag, taket lyfts från 67 till 69 års ålder.
Det svenska pensionssystemet är en trögrörlig och stor koloss. Förändringar tar tid för att ge effekt, och misstag tar också tid att rätta till. Därför kommer de stora systemen alltid att behöva uppdateras och justeras. De nya förslagen syftar till att förlänga tiden i arbetslivet för så många som möjligt. Logiken är tydlig: fler studerar längre innan de träder in i yrkeslivet jämfört med tidigare, vi är också allt friskare längre upp i åldrarna. Därför höjs också kraven på hur länge vi förväntas försörja oss via eget arbete.
Olika yrken har olika förutsättningar. Systemen måste ha utrymme för individuella hänsyn. Den möjliga pensionsåldern påverkas även av möjligheterna till karriärbyten och omskolning långt upp i åldrarna.
Varje parti som lovar allmän pension med guldkant – utan tydliga uppoffringar på annat håll – ska tas med en grov nypa salt. Samma sak med krav på att höja pensionsavgifterna på lönesidan. Det är så lätt att bränna andras pengar och stå tomhänt ändå till slut.
En målbild av pensionen som en någorlunda dräglig ekonomisk bottenplatta för livet efter yrkesverksamheten, är mer möjlig att åstadkomma. Därför är det rimligt att börja med att förbättra garantipensionen något för äldre med den allra svagaste egna ekonomin, vilket också är ett av åtgärdsförslagen.
Utifrån detta är det även nödvändigt att påminna om följande: Den som vill ha ett så bra utgångsläge som möjligt när hon eller han lämnar yrkeslivet, behöver ha ett eget sparande utöver ordinarie pension och eventuell tjänstepension. Att lägga undan pengar till sin egen framtid är långsiktigt klokt. Även om det handlar om små summor per månad.
De stora statliga systemen kommer aldrig att helt lösa ekonomin i livet efter pensionen. Sparande må vara tråkigt och gnetigt, men det är ett sätt att inte vara helt i händerna på andras beslut när den dagen kommer.