Den som vill äta något verkligt lokalt får betala mer för det än för mat av okänt ursprung. I det globaliserade samhället kan det nära bli exotiskt dyrt och det långväga vara billigast möjliga. Vi behöver inte sörja över detta, låt oss konstatera att det ofta fungerar så.
Att lokalt producerad mat och lokalt framställda matprodukter räknas som något extra gör också att där finns pengar att tjäna och utveckling att stimulera. Det finns de som tycker att sådana resonemang är nationalchauvinistiska, underförstått att bara svenska produkter är bäst. Men nej, det går att hålla två saker i huvudet samtidigt. Det är inte fråga om att rata mat som är producerad på andra platser. Det handlar snarare om att även upptäcka värden i det närproducerade, på samma sätt som vi kan uppskatta ett visst vin från Venetien eller en kryddig korv från Katalonien.
Mat från Medelhavet bär på en aura av något delikat. Mat från Mellansverige har sällan setts som något speciellt. Det är tid att utmana den bilden.
Det gamla jordbrukslandet Sverige var för många detsamma som en ensidig kosthållning, baserad på det hemproducerade: gröt, välling, strömming, svagdricka och potatis. Till detta ska läggas effekterna av ett mer sentida Jante-tänkande. Inte kan vi väl det finnas något delikat här? Inte som i Frankrike. Eller i Italien. Den som har sett världen kan inte hylla det egna. Visst, sagan om det moderna Sverige är också sagan om hur det lokalt framställda blev det centralt producerade. Det särpräglade suddades ut till förmån för det enhetliga. Bryggerier, bagerier, mejerier och slakterier blev till industrier. Lokala produktnamn kunde överleva, men ofta inte mer än så.
Under 2000-talet har den utvecklingen utmanats. Kanske för att många har fått det bättre, att fler har fått råd att vara lite kräsna. Kanske också för att det miljömässigt hållbara har uppvärderats. Men där finns mer än så att notera. Plötsligt visade det sig att andra tog sig hit enkom för att få tag på lokala sörmländska specialiteter. Turisterna värderade det nära mer än vad de närboende gjorde. Framgångar för sörmländsk mat och turism hänger tydligt ihop.
På Den stora matdagen i Åkers Styckebruk presenterade länsstyrelsen Sveriges första regionala matstrategi med titeln Stolt mat i Sörmland. Ordvalet kan diskuteras, men känslan av att kunna utveckla en matkultur av rang är inte fy skam. Om utvecklingsarbetet sedan är en statlig angelägenhet kan också diskuteras, men vi ska komma ihåg att det var med statens goda minne som centraliseringsvågorna en gång svepte över folkhemmet.
Slottens Sörmland kan snart också vara Smakernas Sörmland. Här kan lokal utvecklingskraft och idérikedom kombineras med specifika traditioner och råvaror, till något mer än mat för dagen. Att nedvärdera det lokalt tillverkade är att ha missat utvecklingen. Det är ingen slump att det kostar lite mer.