Vad är vinst? När finansminister Anders Borg och utbildningsminister Jan Björklund pratar om vinst är den nästan alltid ekonomisk. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att riskkapitalbolag som satsar stora summor i en verksamhet dels kräver ägarskap och har krav på ekonomisk vinst. Friskolor smutskastas i dag till följd av konkurser och stora misslyckanden, där riskkapitalbolags kortsiktiga vinstkrav anges som orsak. Det senaste exemplet är John Bauerkoncernens konkurs, där bland annat 200 miljoner av skolpengen använts till låneräntor i stället för undervisning. Friskolor har fått ett dåligt rykte och opinionen har dragit med sig även de största förespråkarna.
När nu Anders Borg och Jan Björklund som länge förespråkat externt ägande inom skolan vänder kappan är frågan vad konsekvenserna blir. Riskkapitalbolag fungerar inte i skolor, där den sociala vinsten är viktigare än den ekonomiska, är deras slutsats. Gäller detta bara skolor - eller alla andra branscher där den sociala och samhälleliga vinsten överväger den ekonomiska? Livsmedel, vård och omsorg för att nämna några.
Borgs och Björklunds kovändning är förståelig. Om de hade fortsatt att försvara riskkapitalisternas plats i skolans värld hade de uppfattats som trångsynta och orörliga. För att vända på det hela kan det också framstå som hyckleri och ett övergivande av en stark profilfråga. I grunden är det ett erkännande av ett misslyckande, vilket kan utnyttjas flitigt av förespråkare för statligt ägande i olika verksamheter.
I stället för en smutskastning av en hel grupp aktörer hade det varit lämpligare att ifrågasätta spelreglerna på marknaden. Riskkapitalisters vinstintresse är som sagt inget som tagit över tio år att upptäcka. En typ av tillståndsprövning diskuteras nu och Björklund menar att företag som planerar att äga i 3-6 år inte ska få tillstånd. Borg pratar om en tioårsgräns för långsiktigt ägande och att det ska gälla alla privata ägare inom välfärden.
Den allmänna sanningen är nu att riskkapitalisterna med sitt vinstkrav, korta ägande och ointresse för välfärden är de stora bovarna. Den entreprenöriella drivkraften, den ökade kompetensen och de stora finansieringsmöjligheterna som är de positiva effekterna av reformen, har försvunnit ur debatten. Det öppnar även upp för kritik och misstro från de egna leden.
Ett erkännande av ett misslyckande är trots allt uppfriskande för det politiska klimatet, trots all osäkerhet det skapar. Låt oss då komma ihåg att samhällelig vinst inte alls är en motsats till ekonomisk vinst i en fungerande marknadsekonomi.
Adam Arnesson