Just nu pågår FN:s klimatmöte COP 19, vilket står för den 19:e sessionen av Conference of the parties. Det äger rum i Polens huvudstad Warszawa under en dryg vecka. Det sägs vara något av ett mellanmöte inför det stora COP21 i Paris, nästa tillfälle där både ny struktur och finansiering av avtal ska fastställas.
Sveriges miljöminister Lena Ek säger i en debattartikel att några av hennes främsta mål inför mötet är att de tidigare tagna besluten ska fortsätta gälla och genomföras samt att arbetsplaner inte ska bli försenade. Inga orealistiska, högtflygande förväntningar i sikte med andra ord.
Det är skarpt läge. Forskarpanelen IPCC kom i september med en ny rapport som understryker allvaret. Givetvis kan det finnas frågetecken kring vissa detaljer, och vi har inte alla svar på hur läget kommer utvecklas inom alla områden, men det samlade intrycket är att världen behöver agera. Instabilt väder, varmare, surare hav och höjda havsnivåer är bara några av de följder som hotar om klimatarbetet inte intensifieras.
Det är lätt att känna en viss uppgivenhet inför klimatfrågan, Sverige kan och bör agera gott exempel och föredöme, samtidigt vet vi att även om vi själva skulle lyckas reducera våra utsläpp till noll kommer det inte påverka den globala situationen särskilt mycket. Om inte Kina, Indien, USA och de andra stora och växande ekonomierna tar hand om frågan på sitt håll kommer inte problemet att lösas – hur mycket vi än kämpar. Detta ska inte ses som någon sorts ursäkt för mindre länder att inte göra sitt bästa, men det är trots allt ett något nedslående vetenskapligt faktum.
Man kan dock vända på frågan och se det som något positivt. Mänskligheten behöver inte uppfinna hjulet en gång till. Om alla länder i världen och framförallt de stora växande, lade sig på samma nivå i miljöarbetet som Sverige så skulle vi bara där komma en bra bit på vägen. Det är hoppfullt.
Det krävs globalt samarbete för att tillväxten i världen inte ska bli en för tung belastning för miljön. Det största hindret för både fortsatt utveckling och internationellt miljösamarbete stavas brist på demokrati. Samma despoter som i pakt med korrupta industriägare förstör miljön är de som låser in kritiska journalister.
Det kan vara bra att påminna om det och den slitna frasen: lösningen på problemen med demokrati är mer demokrati. Vi ska inte fördöma fattiga länders tillväxt bara för att den demokratibrist som fortfarande råder även är dålig för miljösamarbetet.
Hanna Marie Björklund