Det börjar bra. Säsongens första spelning på Fåfängan i Nyköping är lika med att vägen till utomhusscenen går genom en tunnel av nyutslagna syrenbuskar. Det passar såklart in i våra skandinaviska sinnen att sätta sig och frysa på årets första utomhuskonsert när Sörmland är som vackrast. Förlåt för en övergång värt en tv-meteorolog – men öppningslåten – ”Scandinavian minds” hör också till en av konsertens mer lyckade.
The Tarantula Waltz, eller Markus Svensson som han egentligen heter, har fått många etiketter genom åren. Singer-songwriter, alternativ folk och ångestdriven country. Americana, uppburrad soulrock – eller kort och gott rock. Men under lördagskvällen är Svensson mest av allt en historieberättare – dels i låttexterna – men mest av allt i mellansnacken som får blomma ut.
Som när det ringde i det Svenssonska hemmet förra veckan och han får frågan om han har tid att komma på en casting. Det har Markus inte – tills han hör vad betalningen är och att det är Johan Renck, som bland annat gjort musikvideor åt Madonna och David Bowie, som är regissören. Sedan blir allt bara knepigare och knepigare. Rösten på andra sidan luren, som egentligen inte vill säga ett knyst om vad det handlar om, gillar att Markus är både kort och långt ifrån muskulös. Snart kliver han in i en av Stockholms lyxigaste hotellsviter, får ställa sig på ett kryss på golvet och provfilma, ensam med gitarren käckt på svaj – till Abbas ”Dancing queen”.
”Kan du svänga ännu mer på höfterna utan att röra fötterna – och njut” blir instruktionen.
– Sedan mätte de mig, på ett nästan förnedrande sätt och sa – vi ringer dig. Jag vet fortfarande inte vad det handlade om, berättar Markus Svensson.
Men på Fåfängan är han en ensam man med gitarr och har inga som helst problem med att fylla ut scenen själv. Det är ett proffs med bra sångröst som öppnar konsertsommaren – men ett proffs utan självklara hits på låtlistan.
– Det var en fin stämningsfull kväll, men jag hade förväntat mig mer rock. Jag lyssnade in mig på honom i går och just de låtarna valde han bort, de med fart och drag, säger Kenneth Hagberg som var en i den cirka 50 personer stora publiken.
Marianne Backrud-Hagberg ett snäpp längre bort på träbänken hade inga större förväntningar innan, men blev positivt överraskad.
– Det här var lättlyssnad fin musik för en sommarkväll. Den passar perfekt här, sa hon innan de två gick ut genom tunneln av syrenbuskar.