Det får inte bli en ny normalitet, säger inrikesminister Mikael Damberg (S), dagen efter det brutala mordet på en ung mamma, utfört på öppen gata i Malmö. Ja, vad ska han säga? Ett brutalt dåd som detta väcker alla folkvaldas instinkter att sätta stopp för utvecklingen. Det dödliga våldet är ett akut samhällshot som kräver omfattande åtgärder på många håll.
Än så länge vet vi för lite om gärningsmän och motiv för att helt kunna svara på frågan varför mordet utfördes. Däremot vet vi att det skedde - och att dådet förskräcker.
Vi vet också att skottlossning i offentlig miljö med dödlig utgång ingalunda är någon nyhet. I Sverige har vi under lång tid talat om skjutningar – och framför allt menat dåd inom den undre världen, i konflikter, uppgörelser eller maktkamper mellan kriminella krafter. Men det dödliga våldet är inte alltid begränsat till offer inom den kriminella miljön. Det väpnade våldet har inga givna frizoner. Ett åttaåring dödas av att en handgranat kastas in i en bostad, en 16-åring skjuts ihjäl i väntan på bussen, en utbytesstudent dör i skottlinjen vid en skjutning på en pizzeria. För att ta några exempel från 2016-2018.
26 personer har dött och 68 skadats i totalt 195 skjutningar under 2019. Året före handlade det om 45 döda och totalt 310 skjutningar (DN.se 27/8). I november lämnade Polismyndigheten in en önskelista till regeringen om åtgärder som behövs. Den var lång. Förslagen berörde allt från Tullverket, Skatteverket och Migrationsverket till teleoperatörer och fastighetsägare. Den som vill avväpna och kraftfullt begränsa kriminella krafter har ett omfattande arbete framför sig.
I takt med att polis och samarbetande myndigheter höjer trycket på den undre världen växer också riskerna. En välbeväpnad undre värld är ett akut samhällshot. Rikspolischefen Anders Thornberg konstaterade i vintras att ”för varje person som blir skjuten, gripen eller dömd så står det tio, femton nya som kliver fram” (DN 11/2). Det är en situation som kommer att ta tid att bekämpa. Det berör allt från förändringar i lagtexter och myndighetsinstruktioner, till brottsbekämpande resurser och hur vardagsarbetet går till.
Mycket lagstiftningskraft har i Sverige lagts på att reglera de lagliga vapnen – hos sportskyttar och jägare – men det är som mest en sidofråga. Lejonparten av vapnen i kriminella händer har aldrig varit i närheten av svensk vapenlicens. Erfarenheter från Österrike och Tyskland är att mängden lagliga vapen per invånare kan vara högre och den grova brottsligheten likväl mindre utbredd (SvD 20/6-18).
Den stora mängden vapen – inklusive handgranater - som har hamnat hos kriminella krafter i Sverige kommer i stor utsträckning från Balkan, följden av inbördeskrig och laglöshet i 1990-talskrigets spår. Och i spåren av kriget mot islamistiska IS i Syrien/Irak och hela det syriska inbördeskriget, lär vapensmugglingsförsöken över EU:s gränser knappast minska i den tid som kommer.
Ett samhälle som vill värna tryggheten hos invånarna - och det statliga våldsmonopolet - måste se till att göra sig bättre rustat på att stoppa strömmarna av illegala vapen, såväl som de svarta pengar som finansierar smugglingen. Det är en grundförutsättning i kampen mot nya brutala normaliteter.