Med bara några veckor kvar till EU-valet dominerades SVT Agendas partiledardebatt i söndags kväll av det inrikespolitiska läget. Det säger något både om EU-politikens för svensk del – och hur det stökiga läget formligen slukar partiernas uppmärksamhet.
De sakpolitiska och de maktpolitiska konflikterna matchar inte varandra. Ta exempelvis de fyra partier som ingick i Alliansregeringarna 2006-2014. Sakpolitiskt är motsättningarna ofta inte mycket större än vad som bör ha varit fallet inom stadsrådsberedningen under regeringstiden. Olika partier gör olika prioriteringar, även i den borgerligt, liberala och konservativa sfären.
Att Centerpartiet inte är lika entusiastiskt inför kärnkraftens roll i energiförsörjningen som Moderaterna, det är ett sedan länge väl etablerat faktum. Ordväxlingarna mellan Annie Lööf och Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan sannerligen inte ses som nya sprickor, själva konflikten är gammal som gatan. Det som har överbryggat oenigheten om kärnkraften är den energipolitiska överenskommelsen, ett konstruktivt byggt gemensamt ramverk för Sverige, vars innehåll i dag är blocköverskridande.
Det är fascinerande att höra debatterna om värnskatten, där alla utom Vänsterpartiet inser att den är skadlig för Sverige. Det som görs till ett problem mellan Allianspartierna är hur den ska tas bort. För den som lyssnar på KD-ledaren verkar huvudpoängen vara att C och L inte ska få ta bort värnskatten som en del av uppgörelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det säger något om den osäkerhet som har uppstått mellan karta och faktisk position efter valet 2018. Där det finns en sakpolitisk gemenskap mellan fyra Allianspartier finns en maktpolitisk kil som skär kvartetten i tu.
Effekterna av budgetavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är samtidigt solklara. Ämnen där dessa partier i valrörelsen viftade mot varandra med retorikens stora ord om Las och flygskatt, innehåller numera markeringar med mindre bokstäver och mer avledande formuleringar. Tycker de därmed lika? Nej, men avtal är avtal och handslag är handslag. Och eftersom Allianspartierna inte har något avtal, blir det samtidigt ett debattbekymmer att de fyra partierna är ense om ganska mycket.
Motsättningarna är som tydligast där Allianspartierna sedan flera år är som mest oense: migrationspolitiken. Så lär det fortsätta vara, om vi inte får en bredare samsyn om hur migrationsfrågorna i Sverige – och i förlängningen EU – ska tillföras en mer robust ordning, mindre stryktålig för populistiska svängningar.
Svensk politik har förändrats, inte minst utgångspositionerna för debatterna. Det är fullt rimligt att det ryker en fjäder då och då när Allianspartier debatterar med Allianspartier. Men en fjäder gör ingen ny hönsgård. Den som vill söka något som faktiskt har förändrats bör studera de två regeringspartierna. Påfallande ofta får Socialdemokraterna och Miljöpartiet numera bejaka borgerliga, sakpolitiska reformer – och det helt självvalt.