Häromdagen kom direktiven till de förändringar av arbetsmarknadslagstiftningen som Centerpartiet och Liberalerna har kommit överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om. Där finns mycket som kan göra långsiktig nytta för svensk arbetsmarknad: öka undantagen från turordningsreglerna och samtidigt göra det lättare att få ett första jobb, öka arbetsgivarens ansvar för anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga, samt minska arbetsgivarens kostnader för vissa uppsägningar.
Det är en ambitiös beställning. Men en utredning är inte något som automatiskt är nära att bli genomfört.
Pressmeddelandet har den klatschiga rubriken: Utredning tillsätts för att utreda arbetsrätten. Entusiasmen fråmstår inte precis som hundraprocentig. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) talar om att utredningens politiska innehåll är "smärtsamt" för hennes parti, och ännu mer för LO som för allt smör i Småland inte vill ändra på de outsider-insider-förutsättningar för anställda som råder i dag. Den som har ett jobb sitter hyfsat säkert, den som inte har fått sitt första har en mycket hög mur framför sig. Det är detta som behöver förändras. Det behövs rimlig trygghet för anställda, men utan höga murar mellan den som har jobb och den som inte har.
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt anställde genast sig själv som högljudd gråtare över utredningen och talade om misstroendevotum – mot den regering som hans parti släppte igenom. Vill Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna inte ha förändringar i arbetsrätten, ja då kan de naturligtvis samsas med V om att fälla regeringen. Så fungerar den parlamentariska demokratin.
Men Vänsterledarens sökande efter snabba rubriker skymmer bilden. Sjöstedt borde i stället ha pekat på de egna svårsmälta erfarenheterna. Minns den på mycket goda grunder utskällda Reepalu-utredningen om välfärdsföretags vinstmarginaler, den som Sjöstedts parti såg som en stor seger i förra mandatperioden. Socialdemokraterna bejakade innehållet i teorin, fast i praktiken var S-ledningen och regeringen lagom ointresserade. I slutet av mandatperioden kom en proposition som ingen ville veta av, men möjligen gav lite bränsle åt Vänsterpartiets valrörelse. Bara för att du får en utredning behöver den inte ge något mer än ett gäng rubriker.
När nu Annie Lööf och Jan Björklund har puttat de två regeringspartierna fram till den här utredningen är det sakpolitiska jobbet bara påbörjat. Förändringarna på arbetsmarknaden är en central del av det liberala innehållet i överenskommelsen mellan de fyra partierna – och ett av de bärande argument som C och L har lyft för att försvara kostnaden av att Alliansen slets isär. Det måste ge faktiska resultat, inte bara sociala medier-plakat.