Centerpartiet valde att lägga ned sina röster när det kom till misstroendet mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Därmed satt ministern kvar.
Annie Lööf och hennes riksdagskollegor borde inte ha tvekat. Detta var att ducka för det stora problemet, vilket vi berörde på ledarplats 18/5. Strandhäll och hennes departement avpolleterade generaldirektören för Försäkringskassan för att skydda sin egen rygg i valrörelsen, trots att myndighetschefen Ann-Marie Begler utfört sitt uppdrag enligt anvisning. Att folk blivit upprörda på S politik var inte generaldirektörens ansvar.
Myndighetschefer ska utses på personliga meriter och kompetens, inte partibok eller partilojalitet. Detta må vara en idealbild, utnämningsmakten är tyvärr mer solkad än så. Likväl: En generaldirektör, en icke partipolitisk post i svensk förvaltning, ska vara lojal mot uppdraget. Tjänstemannanit bör trumfa parti't, om sådan konflikt uppstår.
Det fanns en tid då myndighetschefer mer eller mindre öppet kunde "råka" tala högt om att ”vi” hade en valrörelse att klara av. Utan någon satte kaffet i vrångstrupen. Detta uppenbara problem har inte minst C, inom Alliansens ram, ägnat årtionden åt att bekämpa.
Före detta statsministern Göran Persson talade på sin tid om det stora pusslet, poster i svensk förvaltning och representation som skulle fyllas med "rätt" personer. Särskilt viktigt var detta inför ett val, när noga utvalda myndighetschefer kunde sättas på tillräckligt långa mandat för att utgöra partinära bastioner, om en annan regering skulle få väljarnas förtroende. Inte formellt så, men informellt.
Sverige har inte den amerikanska traditionen att myndighetsorganisationers ledning ryker när ny regering tillträder. I grunden är det bra. Principerna om generaldirektörers lojalitet mot uppdraget och inte partiet är därför så avgörande. En regering måste styra öppet. Genomskinlig styrning är bättre än dolda anvisningar eller pakter. Löfven-regeringarna har inte fungerat så. Problematiken ha kunnat skönjas i Transportstyrelseskandalen 2017 såväl som i det märkliga lojalitetsuppropet inom Utrikesdepartementet i höstas.
Centerpartiet har nu valt att försvara Strandhälls position för att värna en regerings rätt att byta ut myndighetschefer som den saknar förtroende för. Med rådande kunskapsunderlag är det ett väl billigt sätt att ducka grundproblemet: att Begler offrades för valrörelsens skull, inte verksamhetens. Ett flertal tunga och i grunden fristående tjänstemän ur svensk förvaltning har backat upp detta.
Det är bland annat därför som ett parti som Liberalerna väljer att stötta misstroendet mot ministern, trots att det precis som för C finns ett budgetsamarbete. Det hade varit snäppet bättre om C-ledningens gåva till regeringen hade gått ut på att Konstitutionsutskottets granskning först bör slutföras.