Ledare: Äras den som försvarar

Den skarpa markering som Centerpartiets Emil Källström gjorde när regeringen började svaja på målet om den framtida finansieringen av försvaret, var oerhört värdefull för den överenskommelse som levererades i fredags.

Den skarpa markering som Centerpartiets Emil Källström gjorde när regeringen började svaja på målet om den framtida finansieringen av försvaret, var oerhört värdefull för den överenskommelse som levererades i fredags.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Politik2019-08-31 22:10
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Det blir ingen regeringskris över finansieringen av försvaret. Om inte Socialdemokraterna hade backat från försöket att lägga mindre resurser än vad som krävs enligt Försvarsberedningens rapport, då hade regeringsunderlaget spruckit.

Vi såg tydligt hur Socialdemokraterna svajade internt, när försvarsminister Peter Hultqvist (S) gav beskedet att hans parti inte kunde bejaka de pengar beredningens ordförande Björn von Sydow (S) hade månat om att få till en bred enighet kring. En inre S-konflikt mellan departement, mellan försvarsvänner och dess motsats, kom i dager.

Det är lätt att tappa bort turerna, men här är det viktigt att minnas den skarpa markering som gjordes från Centerpartiets sida i samband med de här turerna. Emil Källström, partiets ekonomisk-politiske talesperson, var tydlig nog redan i början av maj. Under en intervju med ledarsidan i Hudiksvalls Tidning (C) konstaterade han: ”Om någon till äventyrs, rent hypotetiskt, försöker kollra bort den här frågan behöver dessa personer lägga sin värdefulla tid på något annat”.

Därefter har det från olika håll antytts att Centerpartiet skulle vika sig i budgetförhandlingarna. De som lättvindigt påstått detta får nu tugga några gånger extra innan de sväljer faktum. Markeringen från Källström kunde inte missförstås. Alternativet var ett sammanbrott i budgetförhandlingarna och i förlängningen regeringskris. Centerpartiet stod fast, i samklang med Liberalerna.

C har allt sedan Annie Lööfs jultal 2016 följt en tydlig linje i försvarsfrågorna. Det är frukten av en stegvis positionsförändring från det 1990-tal där C i samförstånd med S slog en brygga över blockpolitiken och sparade in på Försvarsmaktens resurser. Nedrustningen fortsatte in på 2000-talet – i samförstånd med fler partier.

Tiderna förändras. Hotbilder skiftar. Tyvärr inte till det fredligare.

Utifrån det läge som råder är behovet av en starkare försvarsmakt glasklart. Sannolikt betyder det att de summor som nu utlovas under åren 2022-2025 ytterligare behöver revideras uppåt. Ryskt agerande i Östersjön och i samband med storskaliga övningar – samt ett ökat säkerhetspolitiskt fokus på Arktis och Nordkalotten går inte att blunda för. Det krävs en betydligt bättre motståndskraft i hela samhället – militär såväl som civil – för att möta säkerhetspolitiska kriser i vårt närområde. Det kostar skattemedel, i goda tider såväl som svåra.

Vi möter hybridhot, vi ser en gråzonsproblematik. Det handlar om bättre uthållighet och beredskap, som Centerns försvarspolitiske talesperson Daniel Bäckström sade på fredagens presskonferens.

Det räcker alltså inte med att utöka och förbättra samarbetet med vänligt sinnade krafter i vårt närområde som Finland och Nato. Svenskt försvar i sig behöver tydligt förstärkas för att möta de säkerhetspolitiska hot och risker som 2020-talet innebär. De summor som nu slås fast i budgetuppgörelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är en grundplåt som riskerar att vara i tunnaste laget.

Allt har ett pris. Centerpartiet har behövt säga ja till den bankskatt som finns med i januariavtalet, för att säkra finansieringen för 2022. Sådan är pragmatiken. Den som står upp för att hålla gränsen mot främmande makt, måste vara beredd på att det även kräver uppoffringar på annat håll.