För Storbritanniens del är nedräkningen inför Brexit, att lämna EU, i full gång. Premiärminister Boris Johnson har satt på sig störtkrukan och kastar sig medvetet mot den mest hårdföra upplösningen av unionsmedlemskapet som är möjlig att få till. Det brukar kallas en hård Brexit, det vill säga en skilsmässa utan något som helst gällande avtal och som smäller till redan vid dag ett utanför unionen.
För att inte det folkvalda parlamentet ska kunna sätta stopp för en hård Brexit har Johnson använt möjligheten att uppmana drottning Elisabeth II att skicka hem parlamentet och förlänga tiden innan det kallas in igen under hösten, med tre veckor till den 14 oktober. Det ledde förstås till ett ramaskri. Det ser allt annat än snyggt ut även om det är något som kan sägas rymmas inom vilka möjligheter en regering har. Drottningens roll är symbolisk – och hon kan inte aktivt gå emot regeringens önskan.
I potten på Johnsons fulspel ligger ett försök att försvåra för den opposition som finns – även inom hans eget parti, krafter som skulle kunna enas åtminstone om att sätta stopp för en hård Brexit. Vilket skulle bli slutet på hans egen karriär.
För en tid sedan läckte den konservativa regeringens egen bedömning av effekterna av att följa Johnson. Utöver den uppenbara gränsproblematiken som drabbar gränsen mellan Nordirland och Irland, spåddes också brist på mat, mediciner och bränsle under flera månader efter utträdet. Allt som allt: en stenhård påfrestning på landets infrastruktur som skulle drabba britterna själva, bland annat som en följd av att alla transporter mellan Storbritannien och Frankrike skulle behöva passera en hård tullgräns.
De mer sansade Brexit-förespråkarna, om de nu finns, verkar hoppas att hotet om hård Brexit ska få EU att erbjuda ett mjukare avtal än det som Johnsons föregångare Theresa May fick till. Det är en vild chansning. Inget av det som framkommit hittills är ett starkt argument för att EU måste förändra sin position i hur relationerna till ett Storbritannien utanför unionen ska vara ordnade.