Den välkände statsvetaren Leif Lewin, numera professor emeritus, menar att höger-vänster-skalan även framöver kommer att trumfa övriga skalor som vi bedömer partipolitikens förändringar utifrån. I en debattartikel i DN (21/6) menar att han att det redan av SCB-mätningen i maj går att se hur en blockpolitik återformas trots januariavtalet mellan de liberala partierna och regeringen. Likt Theseusskeppet i filosofin kan beståndsdelarna bytas ut, men formen förbli densamma. I slutänden kommer Centerpartiet och Liberalerna att krympa i Socialdemokraternas skugga, menar Lewin, och Sverigedemokraterna stå till höger.
Detta trots att regeringen – S och Miljöpartiet – enbart kunde tillträda genom att lova liberal politik, generellt sett mer höger än vänster på den ekonomisk-politiska skalan. C och L valde samtidigt bort Moderaternas statsministerkandidat med hänvisning till att avståndet till SD inte var stort nog. Den svenska regeringsbildningen byggde mer på den skala som kallas GAL-TAN. Där inordnas partierna efter motsatserna grönt/alternativt/libertarianskt och traditionellt/auktoritärt/nationalistiskt, något som lättare skulle förklara idépolitisk närhet mellan exempelvis C, L och MP.
Partipolitikens skalor går i varandra och inte alltid i ton. Det ger dissonans inom partierna och inför väljarna. Socialdemokraterna försöker fösa ihop en traditionellt auktoritativ nationalistisk gruppering med en alternativ, grön, global – i kombination med att januariavtalet drar partiet åt höger. Moderaterna kläms mellan en liberal syn på ekonomi och handel samt en hårdnande auktoritativ syn på nationsgränser och migration. Även de liberala partierna slits inom dessa formar. Det pangar och det gnisslar.
Vilken av partipolitikens skalor som i längden har lättast att hålla tonen lär avgöras i valrörelsen 2022. En pånyttfödd kanon i Alliansanda vore att föredra framför ännu ett blockbrytandets potpurri.