För 30 år sedan började murarna som delade Europa att falla samman, stegvis och i olika omgångar, men det visade hur det kommunistiska förtryckets koloss slirade i sin egen lera och till slut föll. Detta fall blev början till en frihetsvåg över Europa som vi har alla skäl att minnas och förstå. Människor som av diktaturer, dess kontroll- och angivarsystem och dess väpnade gränsbevakare hade hållits inne i decennier tog chansen att ta klivet ut, förbi det förbjudnas gräns och över i det fria.
Det var en epokgörande tid i västerländsk historia och i demokratiernas historia. Bilderna av hur människor i Berlin som i november 1989 klättrar över den så förhatliga mur som delade staden är ikoniska, men lika viktigt var det som skedde vid den ungersk-österrikiska gränsen i augusti 1989. Då tog flera hundra östtyskar chansen att fly till väst, när Ungern tillfälligt öppnade gränsen till Österrike – ett fönster mellan det slutna och det öppna. Det var en rännil som skulle bli till en flod.
Den ungerska regimen av i dag är sannerligen inte ett idealiskt utfall av den kamp som ledde till etablerandet av liberala demokratier i Östeuropa. Premiärminister Viktor Orbáns vision om det illiberala, där demokratiska val visserligen äger rum men "nationen" är viktigare än frihet, medborgerliga rättigheter och utbyte med omvärlden, utgör direkta käftsmällar mot som det som för snart 30 år sedan gav friheter och rättigheter. Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel gör helt rätt som firar jubileet med att ta Orban i hand.
Inget kan ändra på att Ungern spelade en central roll i den kamp som fördes mot sovjetmakten och dess underhuggare. Låt det vara en påminnelse om hur starka liberala värden – längtan efter individuella fri- och rättigheter, handel och rörlighet - en gång förde väst och öst samman. Skillnaden mellan det demokratiska och det totalitära, mellan det öppna och det slutna, var uppenbar.