Den som vill förändra världen via diplomati måste ha långt tålamod och acceptera att förändring sker i små steg, ibland inte alls. Diplomatin är till sin natur lite mesig. För hur illa vi än tycker om en motpart, en blodbesudlad diktator eller en djupt korrumperad ”folkvald” ledare, är de diplomatiska utbytena inte gjorda för verbala drängaslagsmål. De är till för att även fiender ska kunna språkas vid, hur bittert detta utbyte än må vara. Det är bra att minnas efter en vecka där besöket av Irans utrikesminister har präglat nyhetsflödet, inte minst via det interna moderatbråket mellan Bali, själv flykting från den islamistiska regimens förtryck, och Bildt, diplomaten och statsmannen.
Diplomatiska samtal anpassas till situation och motpart, utifrån erfarenheter och analyser. Allt är inte så spexigt. Jag hade förmånen att delta i ett samtal med den finländske presidenten Sauli Niinistö förra hösten, när han kom in på hur Finland talar med Ryssland. För de pratar och möts. Trots allt vatten som runnit under broarna, krig och freder, allt blod som har betalats för skyddet av finländsk frihet. Inte bara på Narvas hed, på Polens sand, Leipzigs slätter och Lützens kullar som det heter i Björneborgarnas marsch, utan mer på nära håll och tid, vid Salla, Suomussalmi, Tali-Ihantala och Tienhaara.
Niniistö citeras ofta för sin devis att ”kosacken tar allt som sitter löst” följt av maningen att se till att allt sitter fast. Känn din motpart, bjud inte på några blottor. Diplomatin har en egen logik och eget språkbruk. Att upprätthålla samtal går före de självklara, avgrundsdjupa konflikter som finns mellan demokratiskt styrda stater och andra. Ett brytande av diplomatiska förbindelser undviks i det längsta. Ibland håller man god min, för att någon måste göra det.
I sina relationer till skurkstater som Iran, Saudiarabien och Nordkorea har Sverige en påfallande mjuk hållning. Inte heller i möten med Ryssland, Kina eller Turkiet är det något laddat maktspråk som levereras. Såväl nuvarande utrikesminister Margot Wallström (i Aftonbladet) som föregående utrikesminister Carl Bildt (på Twitter) försvarade den rådande dialogen och menade att det var självklart med en mindre konfrontativ hållning. Alla vägval har risker. Wallström provade ju att höja rösten mot Saudiarabien i början av förra mandatperioden, varpå det krävdes flera försoningsmöten och olivkvistar mellan kungahusen för att börja normalisera relationerna igen. Kanske brände hon sig och skyr elden.
Den svenska regeringen talar i dag till synes med en hårdare ton mot Ungern än mot Iran. Tonläget mot Israel är alltid mer uppskruvat än det mot den djupt korrumperade palestineska regimen, trots att allvarlig kritik måste kunna riktas åt båda håll. Olika motparter, olika risker, men nyanserna lämnar en hel del att önska.
I en tid där den amerikanske presidenten mer kompisträffas med diktatorer och bråkar med vänner, blir övriga västvärldens rollfördelning desto svårare. Oenigheter är en del av helheter. Var hövlig, men dunka inte rygg med skurkar. Sverige har mer att förlora på än att vinna om samtalet med regimer som Irans framstår som kärvänligt.