Det är inte bara väderprognoserna som pekar på en något svalare tid under Almedalsveckan. Även politiken verkar ha hanterat de värsta feberkurvorna, de som präglade fjolårets valrörelse.
Valår är alltid speciella, 2018 var kanske än mer stökigt än 2014, retoriken än mer uppskruvad och de politiska utspelen och dialogerna under en dryg vecka på Gotland var mer pompöst propagandamaterial än intressant idésamtal.
2019 har också varit ett valår, valet till EU-parlamentet har just avslutats. Valretoriken från fjolåret hade till stora delar återvunnits, men frågan är om inte vi börjar närma oss en punkt där fler ställer sig frågan hur då? när uppblåsta, retoriskt hårdskruvade utfall får styra det politiska samtalet. Förhoppningsvis kan vi gå från att konstatera att politiska vägval – och ideologiska motsättningar - är på allvar till att mer ägna oss åt att notera att vägvalen också kräver verkstad. Exempelvis kan Nyamko Sabunis debut som partiledare för Liberalerna faktiskt komma att handla om vad hon vill åstadkomma, vad hon ser som de bärande sakfrågor som ska göra Liberalerna mer relevanta för väljarna.
Med bara någon månad sedan EU-valet kan utrymmet för frågor om Europa och dess framtid, om gemenskap eller sönderfall, kunna få en mer framskjuten position. Kan vi exempelvis få se ett mer matigt svar än att ”S ville försöka med något nytt” på varför Socialdemokraterna, till skillnad från samtliga andra svenska företrädare, röstade ja till att ge ockupationsmakten Ryssland rösträtten tillbaka i Europarådets beslutande församling? Europarådet består inte bara av EU-länder utan totalt av 47 stater som ska vårda och upprätthålla Europakonventionen, om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Ryssland passade på att förklara händelsen som en bekräftelse på att Europas stater accepterat ockupationen av Krim. Det är inte bara svenska S som snurrat till det, centrala krafter i Europa vek sig för ryskt fulspel ännu en gång.
Och när vi ändå är inne på ämnet hantering av samhällsomstörtande krafter som trampar på demokratiska rättigheter: Årets Almedalen blir ett lackmus-test för hur nazistgrupper kan hållas i schack. Ett stort ansvar hamnar på polisen. Ingen vill se upprepningar av fjolårets plågsamheter, där nazister tilläts trakassera, hota och förstöra på ett sätt som inte borde vara möjligt i en ordnad miljö. Våra myndigheter som har ett explicit ansvar för samhällsskydd måste nu göra verkstad av uppdraget att skydda medborgarna från våldsbejakande extremister.
Som helhet finns det skäl att hoppas på att den här veckan i Visby kan ge utrymme för mer av samtal och debatt, kanske till och med medvetet nedtonad retorik då och då. I förlängningen är det en överlevnadsfråga för fenomenet Almedalen som politiskt forum.