Jag besökte Finland i höstas, en tid efter det svenska valet då försöken att bilda regering i Stockholm var närmast låsta. Flera finländska politiker var då fascinerade över hur svårt det kunde vara.
Finlands erfarenheter av regeringsbildning är byggda på krass pragmatik, formade av historia och av geopolitiska realiteter. Svåra låsningar är inte det finska sättet att bedriva politik. Eller, det har i varje fall inte varit så.
Etfer helgens riksdagsval ser läget ut att ha blivit mer komplicerat än tidigare. ”En historisk fragmentering”, som statsvetaren Göran Djupsund formulerade det i Yles svenskspråkiga valvaka.
Valet fick tre vinnare, eller ingen vinnare, beorende på hur man ser det. Socialdemokraterna blev med knapp marginal största parti, med Sannfinländarna och Samlingspartiet hack i häl. Det skiljer ett respektive två mandat. Tre 17-procentspartier skapar ingen tydlig valsegrare.
Av den tidigare regeringskonstellationen var det Centerpartiet som fick ta notan för väljarnas missnöje. Centerns tillbakagång spåddes redan i opinionsmätningarna före valet. Partiet med Juha Sipilä som statsminister förlorade väljare och föll till fjärde största parti. Det innebär att Centerpartiet snart lät se sig om efter en ny partiledare.
Det knöliga läget skulle kunna ge C chansen att ingå även i nästa regering, formad av Socialdemokraterna, men den tunga tillbakagången hanteras nog lättare med en tid i opposition. Precis som Socialdemokraterna gjorde efter valmotgångarna 2015. Lite i skymundan har de Gröna gjort ett riktigt hyfsat val och Svenska Folkpartiet finns som så ofta med som ett potientiellt regeringsparti.
Den tidigare regeringen kan sägas ha fallit på eget grepp. Försöket att bilda nya regioner, som bland annat skulle ta över sjukvård och socialtjänst från kommunerna, körde fast. Regionreformer, ytterst välbekant också med svenska ögon sett, är svåra att vinna popularitet med, men lätt att väcka missnöje. Centerpartiet, med sin huvudsakliga bas på den finskspråkiga landsbygden, och det konservativa Samlingspartiet drog inte jämnt. Regeringen försökte få till en kompromiss, med regionreform och valfrihet inom vården på samma gång. I stället avgick regeringen Sipilä en månad före valet.
Anmärkningsvärt är att Samlingspartiet i princip lyckades hålla sina positioner hos väljarna. Samlingspartiet straffades inte alls på samma sätt som Centerpartiet av väljarna. Största parti bär också mest ansvar.
Ur denna historiska fragmentering lär det likväl komma en regering, sannolikt på ett något smidigare sätt än i grannlandet Sverige. Det sannolika är att Sannfinländarna lämnas utanför regeringsbildningen, partiledaren Jussi Halla-aho är en allt annat än mysig figur, tidigare dömd för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp. Valet av Halla-aho som efterträdare till Soini 2017 skapade svåra slitningar som "löstes" med att partiet sprack.
Blå Framtid, utbrytningen, föll ur riksdagen i helgens val. Sannfinländarna blev pikant nog nästan exakt lika stora som Sverigedemokraterna är i grannlandet Sverige. Det är partier med olika historia, men med snarlika problem. Såväl Socialdemokraterna som Samlingspartiet och Centerpartiet har på goda grunder markerat avstånd till Halla-ahos parti.
Socialdemokraternas ledare Antti Rinne får försöka pussla ihop en majoritet av det som går. Finländska regeringar brukar sällan vara rena höger- eller vänster-formationer, snarare byggen på kompromissens grund. Fragmentering bekämpas med pragmatism.