På den tid som svensk politisk extremism mest handlade om olika grupperingar av kommunister med varierande längtan efter väpnad revolution brukade det talas om celldelning. Om två kommunister gick in i ett tomt rum så hade minst tre fraktioner bildats när de lämnade rummet. I vår tid, efter kommunismens fullständiga sammanbrott, handlar extremismens celldelning mer om nynazister – vilket stod att läsa om i gårdagens SN.
Det är ingen tvekan om att alla grupperingar som vill använda våld för att förstöra samhällsordningen, bryta ned det rättighets- och frihetsburna demokratiska samhället, utgör allvarliga hot. Därför är det så viktigt att den här typen av grupperingar inte får verka ostört eller ges demokratiskt utrymme på samma premisser som alla andra politiska grupper och partier som respekterar spelregler och demokrati. Oavsett om det är i Sörmland eller någon annanstans. Våldsverkare är våldsverkare, oavsett om de hävdar någon ideologisk grund eller inte. Det är i sin kärna, simpla kriminella.
Extremisterna som vill bruka våld mot andra, bär på en ideologi som inte bara accepterar utan också uppmuntrar till våldsdåd mot andra människor, måste hållas kort. Att det sker splittringar och uppstår interna bråk och långtgående osämja kan mycket väl ses som ett tecken på att pressen på nazistmiljön fungerar.
Att svenska folket i stor utsträckning tycker nazismen är en vämjelig ideologi är garanterat också en källa till frustration. Ju mer folkbildning i ämnet som samhället i övrigt kan leverera desto svårare får extremisterna att finna medvind.
Oavsett vad de kallar sig eller hur många mindre band de må samla sig i, är nazisterna ett aktivt samhällshot som både Säpo och svensk polis måste ha järnkoll på. Vi vet allt för väl att det inte längre är numerären som avgör allvaret i hotet, ensamma gärningsmän kan åstadkomma stor förödelse. I den nutida hotbilden är det ingen skillnad om terroristen kallar sig islamist eller nazist. Det finns celler som passar samtliga väl – bakom lås och bom, efter rättegång och dom.