Konstitutionsutskottets granskning klar. Utskottet riktar enig och skarp kritik mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) och mot utrikesminister Margot Wallström (S). I båda fallen handlar det om hur regerandet utförs och vad som döljs.
I fallet Strandhäll, där oppositionens kritik snarast stärks av KU-prickningen, är dokumentationen av dialogen mellan Försäkringskassans ledning och Socialdepartementet så bristfällig att det inte ens går att belägga varför generaldirektören Ann-Marie Begler fick lyftes bort inför valrörelsen 2018. Den svaga dokumentationen av dialogen verkar i detta fall närmast till ministerns fördel, trots att ansvaret för att dokumentera ligger på departementet. När tillräckliga skriftliga underlag saknas reduceras frågan Begler vs Strandhäll till en ord mot ord-problematik, om man inte ser att dåliga dokumentation är något medvetet.
KU är ingen rättegång, det finns inga absoluta krav på att svara sanningsenligt. Men det som framkommit förstärker snarast bilden av en styrning upplagd på informella samtal bakom stängd dörr, sånt som inte andra ska kunna kolla upp eller ta del av. Det sätter en stor fläck på regeringen Löfvens sätt att styra, precis som var fallet också med Transportstyrelseskandalen.
Något liknande ska sägas om utrikesdepartementet, som också får enig KU-kritik. Där handlar det om kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd och den utvärdering som följde. KU kritiserar UD för hur man hanterat Dagens Nyheters begäran att ta del av utvärderingen, och aktivt försvårat för insyn. Ironiskt nog för en kampanj som berättade hur bra Sverige är på öppenhet. Wallström får direkt kritik för hur hennes departement på ett undermåligt sätt återkommande har hanterat begäran om att få ta del av handlingar.
KU-kritiken prickar rätt. Regeringens val att hålla potentiellt smutsig maktutövning utanför offentlig insyn är inte slump. Det framstår som den röda tråden.