En stor brand härjade i en lagerlokal nära järnvägen i Hässleholm under onsdagskvällen. Branden som misstänks vara anlagd ledde till skador i det näraliggande spårområdet, främst på kontaktledningarna. Sträckan mellan Malmö och Stockholm är en tungt trafikerad del av svensk järnvägsstruktur, 61,5 mil av gods- och persontrafik.
Hässleholm är en viktig knutpunkt, där andra spår möter stambanan. Tågtrafiken stoppades och enligt de preliminära beskeden kommer den norrgående trafiken igång igen tidigast på måndag, trafiken söderut i Skåne och Blekinge möjligen lite tidigare än så.
En del tåg kan ledas via Göteborg, men skadorna vid en viktig knutpunkt som Hässleholm illustrerar sårbarheten i infrastrukturen. Tar det stopp så är det stopp. Den rälsbundna infrastrukturen är begränsad – och det tar tid och är mycket dyrt att bygga nytt. På tal om det, tycker ni inte att det har blivit lite väl tyst om projektet Ostlänken på sistone? Det är ju en central faktor i förbättringarna av hela järnvägssystemet i södra Sverige, inte bara för invånarna i Sörmland och Östergötland.
Vi kommer aldrig att ha ett överflöd av spår så länge det finns ett behov av järnvägstransporter. Om det tar stopp på rälsen, så måste det finnas andra lösningar att ta till.
Sverige är fullt av vägar, stora som små. Det är något som vi tar för givet, men som ibland tappas bort i samtalet om framtidens behov. Även om vi bygger mer spår, fler tunnelbanelinjer och utvidgad kollektivtrafik rent generellt, är vägnätet ryggraden i infrastrukturen.
Vägen är räddningen när rälsen fallerar. Därför kan ingen ansvarskännande infrastrukturpolitik bortse från behovet att underhålla rusta, förbättra och förnya det inhemska vägnätet, alltifrån tunga motorvägar till landsbygdens småvägar i mindre tättbefolkade marker. Alternativet är ett svagt och sårbart samhälle.