Det är de rika knarkarnas fel.
Detta kunde vara titeln på en ironisk visa i något SVT-humorprogram som Grotesco. Men det är ett budskap från statsminister Stefan Löfven (DN 13/8). Det är lätt att hålla sig för skratt. Precis som flera S-märkta utspel den senaste tiden, illustrerar det hur svårt Socialdemokraterna har att ta ett vettigt grepp på nutida samhällsproblem.
SSU vill begränsa vad äldre ska få äta på boenden. S-kvinnorna i Skåne vill förbjuda all pornografi. I jämförelse är kampen mot knark och organiserad brottslighet ett betydligt mer väsentligt område. Låt gå att Löfvens påstående bygger på skakiga uppgifter, men den som har mer pengar har sannolikt råd att köpa mer knark än den som har mindre. Åtminstone ett tag.
Men.
Missbrukaren i den dyra villan har likväl samma problem som motsvarigheten i en fjärdehandshyrd lägenhet i ett utanförskapsområde. Beroendet styr allt, för den som trillar dit och inte kan sluta, inte kan välja. Brottsligheten gnuggar händerna lite extra. Gängkriminaliteten samlar sedelbuntar – och inflytande.
Genom att söka syndabockar – de där rika knarkarna – så försöker statsministern antyda att någon annan är ansvarig för att knarkhandeln gör kriminaliteten starkare. Det är ett fattigt argument. Regeringen förfogar över resurser och makt som vida överträffar vad alla Danderydsbor samlar gemensamt, inklusive alla som inte köper knark eller på annat sätt medvetet främjar gängkriminalitetens intäktskällor.
Om inte regeringen tar täten – med hjälp av lagstiftning, polis och andra myndigheter ¬– kommer kampen mot organiserad brottslighet att föras i ständigt motlut. Detta samhällsproblem går långt bortom storleken på våra månadslöner, vad vi har utbildat oss till eller var vi bor.
I så motto är det ändå sunt att socialminister Lena Hallengren (S) i samband med en ny utredning som ska göra det svårare att utnyttja postens tjänster för att smuggla knark, säger det som borde sägas: ”När det gäller narkotika är vi alla självkritiska”. Börja om där.