Det finns en otålighet i vår samtid, en slags inneboende känsla av att allt går att lösa på kort varsel och är det något som inte fungerar eller är rättsosäkert, så får man väl fixa det i efterhand.
Låt oss ta två aktuella exempel. I Storbritannien fick nyss den konservativa regeringen och framför allt dess premiärminister Boris Johnson en kraftfull smäll på fingrarna av den brittiska högsta domstolen för tilltaget att stänga parlamentet i fem veckor, utan någon egentlig anledning - mer än att han till varje pris ville undvika att förlora den politiska kampen om hur Brexit ska gå till. Det var, konstaterar domstolen, oklart på vilka juridiska grunder som regeringen ajournerade parlamentet – och i beslutet blir Johnson påmind om att varje regering sitter på parlamentets nåder, inte tvärtom.
Det bör förstås den brittiska regeringen ha haft koll på redan när den tog sig an den här kampen mot parlamentet. Det viktiga var inte att följa reglerna, det viktiga var att rigga konflikten så pass att motståndarna blev bakbundna. Respekten för praxis, regel och procedur kastas åt sidan – ironiskt nog av en konservativ regering. Ändamålet helgar alla medel. Tack och lov finns det institutioner som då kan överpröva beslut till förmån för den parlamentariska demokratins hälsa.
Regelverk och praxis har etablerats av en anledning, att stärka kvaliteten i beslutsprocess och lagstiftning. Noggrant och rätt ger en bättre politik än snabbt och vårdslöst.
Låt oss också betrakta den svenska politiska debatt som nyligen följde på samtalen mellan regeringen och ett antal oppositionspartier om åtgärder för att bekämpa gängkriminaliteten. Där ser vi också en otålighet inför att god ordning och rättssäkerhet ska ta tid i anspråk. Moderaterna lämnade samtalen med motiveringen att regeringen inte ville genomföra alla M-förslagen. Inget fel i det. Det finns förslag som regeringen nobbade, men som borde prövas mer ingående, visitationszoner exempelvis. Tyvärr hoppade M också av med en eftersläng om att det ska utredas så mycket innan beslut kan tas.
Nog för att utredningsväsendet emellanåt har missbrukats – det mest tydliga i närtid är ju den famösa utredningen om vinstmarginaler för välfärdsföretag. Det var mer en utredning för att generera politisk retorik än något vettigt förslag. Men det går inte att komma ifrån att utredning och beredning är ack så nödvändiga inslag i lagstiftningssammanhang. Det mesta är vettigt att se till att gå igenom grundligt innan det blir svensk lag. Även om det tar tid.
Vad händer om vi skulle driva igenom ganska komplicerad lagstiftning på lösa boliner? Risken är att lagarna blir usla, effekten på brottsligheten begränsad och svårigheterna för medborgare, polis och rättsväsende stora och dyrköpta. Demokratin tar tid, på gott och ont. I möjligaste mån är det våra folkvaldas plikt att undvika ett samhälle där makthavare kör med fullt ös rakt fram, oberoende av terräng och oberoende av vilka skador som kan bli följden.