Från årsskiftet avskaffas värnskatten. Strandskyddet görs om i grunden. Det är två korta nyckelmeningar ur Stefan Löfvens regeringsförklaring och de utgör en bekräftelse på att 73-punktsavtalet gäller som det är upprättat. Varför är det relevant? Jo, för det betyder att regeringens handlingsutrymme bygger på det som finns i januariavtalet. En socialdemokratisk regering stöttad av Miljöpartiet hade varken avskaffat värnskatt eller reformerat strandskydd utan ett tvingande avtal med Centerpartiet och Liberalerna. Där ges inget utrymme att slira på.
I samband med regeringsförklaringen presenterade Löfven också nya ministrar, där handelsminister Ann Linde (S) tar över Margot Wallströms post som utrikesminister och Linde ersätts i sin tur av Anna Hallberg (S), som hämtas från Almi. Nya EU-kommissionären Ylva Johanssons roll som arbetsmarknadsminister går till TCO:s ordförande Eva Nordmark (S), som får ärva uppdraget att göra om Arbetsförmedlingen i grunden, en av de större punkterna i januariavtalet.
Januariavtalet styr regeringen. Det är uppenbart att S inte sitter helt bekvämt. Under den senaste tiden har inte minst Socialdemokraternas närstående fack LO använt kraft och röstresurser till att försöka urholka det liberala innehållet. Kommunal försökte locka med att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle skrota sina reformer, familjevecka och friår/utvecklingsår, bara Centerpartiet och Liberalerna lät bli att ta bort värnskatten (AB 8/9). Debattartikeln kom bara ett par dagar efter det att LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson hade uppmanat de fyra partierna att omförhandla hela januariavtalet (Exp 6/9). Samma avtal som LO:s styrelse – och Thorwaldsson själv – välsignade i vintras.
Innehållet i januariavtalet har exempelvis av Sveriges Radio Ekots Tomas Ramberg (10/9) liknats vid en ”baksmälla” för Socialdemokraterna. Jodå, längtan efter makten gick först för socialdemokratin i vintras. Annars hade vi haft en annan regering. Men S visste vad man svalde. Innehållet är ingen sidoeffekt, det är den regeringspolitik som slogs fast.
Det är samtidigt lätt gjort att önska sig förändringar i januariavtalet, i vad som nämns och vad som inte nämns. Men lagt kort ligger. Om inte LO vill att regeringen ska avgå är det alltså så att man för mycket väsen för ingenting, rent sakpolitiskt. Samtidigt är detta ett stresstest för de fyra partierna. Om konjunkturen börjar tappa kraft är detta bara en föraning om vad som väntar, budgetutrymmet blir trängre och kampen om skattekronorna allt hårdare.
Centerpartiet och Liberalerna offrade fyrpartigemenskapen inom Alliansen för en omfattande påverkansmakt över regeringen Löfvens budgetar. Utrymmet för att slira på punkterna är smalt och riskfyllt. Kostnaden är hög nog. Såväl Moderaterna och Kristdemokraterna genomgår å sin sida en identitetskris som en följd av detta. Svensk borgerlighet har onekligen haft bättre och starkare dagar. Trots att det påfallande tätt nu presenteras budgetnyheter, ofta med grönt och liberalt innehåll.