Sveriges EU-representation förflyttades åt höger, inget jättekliv men lagom mycket, om ordvalet tolereras. Miljöpartiet fick se sina mandat halverade, Feministiskt initiativ åkte ut – precis som andra engångsfenomen som Piratpartiet och Junilistan. I stället vann Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet var sitt mandat. Detta är den egentliga högervinden i Sverige.
Centerpartiet noterar ett historiskt starkt stöd i EU-valet, över 10 procent. Delvis är det en följd av förstanamnet Fredrick Federleys framgångsrika arbete i parlamentet, detta i frågor som jordbruk och miljö, vilket brukar tilltala C-väljare. Men Centerframgången är även en följd av Liberalernas och Miljöpartiets tillbakagång i land respektive stad, samt en ökande polarisering mellan liberala och konservativa krafter över hela Europa. Utrymmet för den som är lagd åt ekonomisk-politisk liberal höger men har starka antipatier mot unions- och invandringsmotståndare, finns där för den som prickar rätt, i skärningspunkten mellan mitten och höger.
Trots att Miljöpartiet föll rejält jämfört med EU-valet 2014 verkade det nästan som om de hade vunnit något på valnatten, med jublande företrädare. En sådan självbild i nedgång är bara möjlig utifrån två premisser: att MP ser sig som en del av de grönas framsteg på andra håll i Europa samt att det egna valresultatet blev bra mycket högre än befarat.
Socialdemokraterna har med näbbar och klor kämpat för att inte backa. Likväl blev det ett minus till slut – och ett historiskt svagt stöd, 23,6 procent. Det räcker med att se hur läget är bland unga, 18-21 år, i SVT:s valundersökning för att se det S-märkta magsåret. Unga väljer hellre de gröna än S, partiet bara blir fjärde störst efter Moderaterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är SD en söndrande kraft som skakar socialdemokratins självförtroende exempelvis bland väljare med utbildningsnivå grundskola respektive gymnasium.
Det är inte alls givet att framgångarna för Sverigedemokraterna ska ses som del av en absolut högervind, inte enligt den traditionella höger-vänsterskalan. Invandringsmotstånd, populism och isolationism är något annat, något mer socialkonservativt i nuet, mer förankrat i känsla än fakta. Men detta är krafter som har vunnit mycken terräng över Europa under hela 2010-talet. I första hand på bekostnad av socialdemokrater och moderater/kristdemokrater.
Sverigedemokraterna är den stora segraren i valet, ur svensk synvinkel. Men det är allt annat än givet att valuppgången och det extra EU-mandatet, kan omvandlas till större inflytande i parlamentet och unionen. För där handlar det om kompromisser och brobyggande, hårt arbete, detaljkoll och fingertoppkänsla. Att SD:s representanter rankades som de lataste svenska parlamentarikerna förra mandatperioden visar att den EU-politiska verkstaden är långt borta.