Ledare: Maktspel före värnkraft

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) fick bära hundhuvudet för att hans parti inte ville ta ansvaret för hur nästa försvarsbeslut ska finansieras. Det var ett gyllene tillfälle till parlamentarisk enighet och långsiktighet som fick förlorat. I slutänden är det statsminister Stefan Löfven som bär ansvar för att så blev fallet.

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) fick bära hundhuvudet för att hans parti inte ville ta ansvaret för hur nästa försvarsbeslut ska finansieras. Det var ett gyllene tillfälle till parlamentarisk enighet och långsiktighet som fick förlorat. I slutänden är det statsminister Stefan Löfven som bär ansvar för att så blev fallet.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Politik2019-05-15 06:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Värnkraft heter Försvarsberedningens rapport. Den kunde ha skriva historia, men så blev det inte. Socialdemokraternas partiegoism gick före – och fyra partier hoppade av skuggspelet.

Det var ett gyllene läge att få en parlamentarisk enighet bakom ett rejält försvarspaket för framtiden. Men det brände statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist – medvetet. Och de lät den egna ordföranden i beredningen Björn von Sydow (S) stå där ensam med nesan. Det är ett allt annat än statsbärande agerande.

Själva rapporten som Försvarsberedningen har lämnat – Värnkraft - innehåller mycket matnyttigt för åren 2021-2025. Det har gjorts ett seriöst arbete i sak från partiernas sida, med blicken mot de hot som måste mötas. Svenskt försvar – militärt och civilt - måste stå bättre rustat under 2020-talet än det gör nu.

Samhället ser annorlunda ut än på Kalla krigets tid. Hoten likaså, även om de på många sätt kommer från samma håll som förr. Det krävs inte bara en starkare organisation rent militärt, Sverige behöver en mycket mer robust organisation även för de civila myndigheternas motståndskraft. I detta ingår förmågan att hantera hot som inte är regelrätt militära, men har samma destruktiva syfte som en militär angripare har.

Därför är det rimligt att antalet regementsorter utökas och att materielförsörjningen till Försvarsmakten ges rejäla tillskott. Även det civila försvaret och resurserna för att möta så kallade gråzonshot, som cyberkrigföring eller finansiering av samhällsomstörtande propaganda, måste få kraft att växa. Men pengarna måste tillföras, inte bara löst antydas.

I grund och botten handlar det om synen på försvarsförmågan som del av statsapparaten. Antingen är det en central, bärande del eller något som finansieras i mån av lust och vilja. Allt för många regeringar, även Alliansen, har gjort misstaget att välja det senare. Det var också lätt gjort, när hoten såg ut att minska och den liberala demokratin styrde världen mot en ljus framtid, där diktaturerna föll samman. Det var en villfarelse som de flesta ansvarskännande partier har fått tugga i sig. Våra värn måste förstärkas och förbättras - och detta måste finansieras.

Regeringen tillsatte en beredning med ett uppdrag som den inte försvarade fullt ut, varken statsministern eller försvarsministern. Enigheten i riksdagen offrades, sannolikt för att minska interna strider och slippa utmana finansministerns makt över budgetprocessen. Kanhända fanns även en tro att här kunde uppstå en strategisk förhandlingsposition, något att ta grepp om i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna. Sådana hot lär inte gå hem.

Både C och L har valt att göra gemensam sak med Moderaterna och Kristdemokraterna. Plan och pengar hör ihop. S har nu en teoretisk riksdagsmajoritet med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, ett parti som naturligtvis ser en vågmästarroll när den görs så uppenbar. Men då blir det en regering som vilar på SD:s stöd, inte mittenpartiernas. Är det att ta ansvar för Sverige?