Miljöpartiets senaste EU-val, 2014, var höjdpunkten på en resa där partisympatisörerna trodde att framtiden skulle skrivas i valresultat på närmare 15 procent än 5 procent. Det var en villfarelse som förblindade partiet inför riksdagsvalet 2014 och slutade i en stor besvikelse utifrån förutsättningarna. Det senaste riksdagsvalet bekräftade att resan nedåt inte var avslutad, det var på håret att partiet hängde kvar.
Miljöpartiet är i stort ett enfrågeparti – och det brukar vara lättare att nå framgång med i EU-val än i riksdagsval. Försöken att göra MP till en palett för fler föll platt efter riksdagsvalet 2014. En oppositionell plakatpolitik med vänstertouch krockade hårt med regeringsansvar och obekväma beslut. Väljarna drog åt annat håll.
I helgen har MP kongress i Örebro, där ett nytt språkrör efter Gustav Fridolin ska väljas. Fridolin kan sägas symbolisera misslyckadet med att lyfta partiet med lutning åt vänster. I stället lär finansmarknads- och bostadsminister träda Per Bolund in.
Höstens riksdagsval visade hur MP har blivit ett parti för det urbana. Klyftan mellan stad och land har förstärkts av tiden i regeringsställning – och väljarförlusterna utanför storstäderna har kostat på. Det är symptomatiskt att det bland partiets egna sympatisörer bara är en av tio som tycker att partiet förstår ”vanligt folk”. Till råga på allt har en liten men högljudd del av partiet brutit sig loss för att forma Vändpunkt, ett parti som anser att MP inte är tillräckligt flummigt längre och bär på alldeles för lite av kollektivism och antikapitalism.
De stora väljarförlusterna har dock dragit åt annat håll än utbrytarpartiet. Även om definitionen om vem som är ”vanlig” verkligen kan diskuteras, är just avståndet till den breda majoriteten av väljarna en viktig slutsats som partiets egen valanalys gör. Miljöpartiet söker desperat nytt fotfäste.
EU-valet är MP:s bästa läge på länge att bryta med den förlorarstämpeln, trots att partiet lär gå miste om ett par mandat. En av de framträdande EU-frågorna är just miljö- och klimatpolitik, där parlamentet kan och behöver göra skillnad. I EU-debatten kan MP kosta på sig att vara luftigt miljöradikalt. Där kan partiet prata om att förbjuda flyg eller produkter som går sönder "för tidigt", utan att exakt beskriva hur det ska gå till. Den mer resultatinriktade och vardagsnära miljö- och klimatpolitiken i EU har redan Centerpartiet – läs Fredrick Federley ¬¬– lagt beslag på.
I det här EU-valet är förväntningarna på MP jämförelsevis låga och valdebatten har hittills handlat ganska mycket om klimatfrågor. Det gör att ett valresultat som landar i ett beskedligt minus kan ses som någon form av vändpunkt, med lite god vilja.