Grönland är ett självstyrande område, del av Danmark. Att USA skulle få köpa detta område, vilket den amerikanske presidenten Donald Trump har som idé, är förstås tokskap. Även om danskarna gjorde en liknande affär med USA om Danska västindien för drygt 100 år sedan.
När även den danska statsministern fick bekräfta att Grönland inte är till salu, tog Trump och ställde in ett statsbesök som han själv försökt att få till. Trots allt som står på spel i Arktisfrågorna, där såväl Ryssland som Kina söker flytta fram sina positioner. Det kan framstå som om den amerikanske presidenten har reaktionsmönster som ett barn i trotsåldern. Mycket tyder på det, men här finns skäl att lyfta ett perspektiv till.
Trump är genuint ointresserad av omvärlden, av långvariga allierade, upprätthållande av gemensamma demokratiska värderingar och förtroendefyllt samarbete. Trumps fokus finns på hemmaplan, hans huvudmål är att bli omvald, att försöka driva på splittringen i det amerikanska samhället så hårt att han kan vinna de nyckelstater som krävs i nästa presidentval. Han lär aldrig vinna någon majoritet av rösterna, tricket är att vinna de stater som fäller avgörandet i kampen om elektorsrösterna.
Det här är det något av det farligaste med det som USA har genomgått under den senaste presidentperioden. Genom att fullständigt ignorera risken för att stöta bort vänner och underminera etablerade samarbeten, har Trump låtit utrikespolitiken bli till en testarena för tvära kast, fokus för hans fascination för hårdföra ledare – samt skuggspel och avledningsmanövrar.
Om danskarna skakar på huvudet är det irrelevant, så länge inte hans fans på hemmaplan gör det. Utspelet om Grönland kan främst ha syftat till att flytta fokus från annat som sätter presidenten i ett mer negativt ljus på hemmaplan, inhemsk terrorism exempelvis. Att på så vis använda den ack så känsliga och säkerhetspolitiskt laddade frågan om utvecklingen i Arktis vore förstås oroväckande, bedrövande och skamligt. Men på något sätt ändå i linje med Donald Trumps politiska gärning.