Stockholm-Åre, inklusive Lettland, missade vinter-OS. I stället blev det Milano och Cortina d’Ampezzo som fick klä sig i egen nationsflagga och utbrista sin lycka över detta. Det ska vi inte vara särskilt ledsna över.
I Italien gjorde landets vice premiärminister Matteo Salvini från fascistoida Lega Nord det vunna OS-arrangemanget till en del av sin ”italienarna först”-propaganda. Det är för övrigt samme Salvini som tycker att den som räddar flyktingar från att drunkna i Medelhavet ska straffas. Den cyniskt självgoda chauvinismen ligger inte för svenska arrangörer – och det ska vi vara tacksamma för.
För svensk del, även bland de politiker i Stockholm och i regeringen som har försökt få arrangemanget till Sverige, har oron för den ekonomiska notan varit tydlig. Risken för att kostnadskalkylerna ska spricka är uppenbar – oavsett om vi talar om Stockholm eller Milano, Sverige eller Italien. Det drar över lite här och lite där. Till slut blir det en rad extra utgifter som ingen hade räknat med eller vill ta eget ansvar för. Alltför ofta hamnar dylika kostnader på skattekollektivet utöver det som staten måste garantera, som den yttre säkerheten för evenemanget.
För även om Internationella olympiska kommittén har försökt ändra förutsättningarna så att spelen ska bli billigare och mer hållbara, är det en sak att säga och en annan att gå i mål med. Nu får Italien bli försöksprojektet som visar om kostnadsmassor de facto kan pressas och hållbarhetslöften på allvar infrias.
Det ligger måhända i den svenska folksjälen att gneta med utgifter, att inte lova för mycket. Den som tycker att detta är väl defensivt tål att notera att kanadensiska Calgary tog tillbaka sin ansökan efter en folkomröstning. Det är inte bara svenskt att agera försiktig general.
Detta sagt är det samtidigt inte svårt att förstå om det finns en stor besvikelse hos svenska OS-eldsjälar. Nyköpingsbon Stefan Lindeberg var som ordförande i Svenska olympiska kommittén den som drog igång projektet 2016. Besvikelsen hos svenska landslagsstjärnor i vinteridrotterna som har drömt om att ta guld på hemmaplan, ska inte heller förringas. Men risken i förhållande till utfallet är för stor.
De stora sportsliga evenemangen blir i allt större utsträckning en fråga för stora stater med stora ekonomier – eller riktigt toppstyrda diktaturer som behöver bygga monument över stora ledare. I jämförelse är vinter-OS en lindrigare kostnad än sommar-OS, exempelvis. Men: pengar är pengar, och den svenska entusiasmen inför tanken på ett OS i Sverige har varit blandad, på goda grunder.
Ett vinter-OS är numera bäst på avstånd.