I januariavtalet med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna fick Miljöpartiet igenom ett antal förslag, ett av de mer kontroversiella är det omdöpta och delvis omstöpta friåret.
Det heter utvecklingsår, påpekar MP-ministrarna. För att understryka att det inte längre är ett friår, en tid av skattefinansierad ledighet. Utvecklingsåret bär likväl på samma inbyggda fel som sin föregångare: någonannanismen.
Det gamla friåret byggde även på att en långtidsarbetslös skulle hoppa in som vikarie under tiden, vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort.
Att MP har lärt sig något av vad som gick fel står att läsa i exempelvis språkröret Isabella Lövins beskrivning (SR 17/9): ”Med friåret kunde man vara ledig för att knyppla men detta har ingenting med det att göra. Det här handlar om kompetensutveckling.” Reformen, som nu är del av den höstbudget som presenteras i morgon, är bantad till ett pris på 200 miljoner av skattebetalarnas pengar, vilket ändå är en hel del, men den kan växa kostnadsmässigt till 2022.
Det är bra för människor om man har möjlighet att utvecklas under hela sitt yrkesliv, inte tu tal om annat. Det är ingen tokig idé att individer kan behöva en paus från sitt ordinarie jobb för att göra annat – allt från studier till någon form av ladda batterierna-tid. För den som har varit länge på en arbetsplats kan det garanterat kännas en fläkt av frisk luft, om arbetet upplevs som ett snurrande hamsterhjul. Där också rädslan att stå utan arbete är starkare än längtan efter något nytt. I ett sådant fall skulle förstås en tid som öppnar för något annat, utan att dra undan den egna mattan för försörjning, vara attraktivt.
Reformerna för ett bättre arbetsliv måste vara smart utformade, för en tid där en lägre andel yrkesverksamma än tidigare behöver finansiera mer.
Grundtanken med friår härstammar från en tid där människor i princip började på en arbetsplats och sedan gick hem med pension från densamma efter fyra decennier. Många spaningar om framtiden verkar numera peka på att framtidens yrkeskarriärer lär bli så varierande att få börjar och slutar inom ens näraliggande kompetensområden. I så motto finns det redan ett antal vägar till omskolning, fortbildning och nystarter. Det är också därför som kritiken från fackligt håll ofta är besk. Plus att utvecklingsåret är en MP-idé och inte en S-idé, något som onekligen brukar påverka ljudet i skällan från delar av facken. Och näringslivet vill inte ha mer krångel och komplikationer.
Friåret formades ur en idégrund där skatteintäkter ses som något som uppstår automatiskt, oberoende av tillväxt, inte som en faktisk följd av andras tid, svett och slit. Ett utvecklingsår av MP-typen är därför inte något funktionellt förrän var och en finansierar sin egen tid borta från jobbet. Det, i sin tur, kräver garanterat förändringar av hur vi beskattar arbetsinkomster.