I nästa vecka inleds det nya riksdagsåret med riksmötets öppnande den 10 september. Den här hösten kommer det att bli allt mer synligt hur politiken och dess skiljelinjer förflyttas, på gott och ont, genom förra hösten och vinterns segdragna regeringsbildning.
Moderaterna och Kristdemokraterna kommer efter höstbudgeten inte längre behöva ta hänsyn till att försvara en del av statsbudgeten. M+KD-budgetförslag röstades ju igenom i vintras med SD-stöd, och justerades sedan bara något av de fyra partierna bakom januariavtalet genom vårändringsbudgeten.
Hösten öppnar för en mer hårdför opposition från Moderaterna och Kristdemokraterna. Samtidigt sätts Centerpartiet och Liberalernas position som budgetpartners till Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringen samt den uttalade liberala opposition som partierna lovat att utgöra i riksdagen, på verkligt hårda prov. Det blir av värde för C och L att avstånden till M och KD inte växer sig för stora. De två regeringspartierna behöver inte alls ta sådana hänsyn.
Vi har redan börjat se tecken på den här utvecklingen. I samband med att regeringen, via inrikesminister Mikael Damberg (S), bjöd in till partiöverläggningar om hur det grova våldet och den grova brottsligheten ska bekämpas mer effektivt, följde en högljudd debatt om vilka som borde vara inbjudna och vilka som inte var det. I stället för sakfrågans allvar blev det käbbel om Sverigedemokraternas roll i sammanhanget. Med regeringens goda minne.
Om syftet var att provocera fram reaktioner från C och L så blev det också så. Både Centerpartiet, som sitter på nyckeln till regeringsmakten, och Liberalerna deklarerade att de inte såg någon anledning att lämna SD utanför dörren, om nu alla andra partier skulle delta. Det är en ny positionsmarkering – där avståndet till M och KD inte ökar. Lägg dessutom till att C har manat till en så kallad trygghetsberedning, för att motverka vapenvåld och gängkriminalitet, på samma sätt som försvarsberedningen brukar verka. Att söka mer av enighet, i stället för splittring.
Om Sverige får breda överenskommelser står de sig bättre över tid än reformer som bygger på en specifik majoritet. Även om SD har suttit ned tillsammans med övriga partier. Ett SD-deltagande i ett brett forum är ju inte detsamma som inflytande.
I januariavtalet ingår löftet om en parlamentarisk utredning om den framtida migrationspolitiken, där sitter SD följaktligen med. Något liknande krav för de brottsbekämpande myndigheternas framtida förutsättningar finns inte. Det var alltså ingen skräll att regeringen tog den här frågan för att få till en formkonflikt när inrikesministern bjöd in till samtal för att "mobilisera ytterligare mot gängkriminalitet och skjutningar". Om Moderaterna och Kristdemokraterna å sin sida skulle öppna för mer faktiskt inflytande för SD, då blir huvudvärken ännu svårare för de liberala partierna.
Balansgången mellan höger och vänster har bara börjat.