Smygtagna bilder på en busschaufför som på sin rast passade på att be i enlighet med sin tro har valsat runt i sociala medier ett par dagar.
Mest upprörda över denna personliga ritual var till synes samma figurer som även tycker oerhört illa om invandrare, invandring och muslimer i synnerhet. Det var främst i den nätmiljön som den här händelsen lyftes fram som ett problem. Stormen var alltså inte större än vattenglaset. Det hindrade inte ett moderat trafiklandstingsråd från att börja vifta om att man inte får ägna sig åt bön i trafiken, men med tillsynes mycket begränsad insyn i själva händelsen.
Vårt samhälle bygger på bland annat på en stor individuell trosfrihet, där själva rätten till tro eller att inte tro är garanterad. Att börja peta i människors möjlighet till personlig tro, andlighet och liknande är i huvudsak något som vi inte ska ägna kraft åt. Men den här historien ledde samtidigt till en lite bredare uppmärksamhet för vad en rast är, varför den finns och hur det är tänkt att fungera. Det är bra.
Det är skillnad på rast och paus. Rasten ska vara något längre - och räknas inte som arbetstid, pausen är en kortare stunds avkoppling från arbetet men utan att lämna arbetsplatsen. Pausen räknas som arbetstid. Arbetstidslagen garanterar rätten till rast och tydliggör också vad som är en paus. Till detta tillkommer kollektivavtal och andra bransch- och yrkesspecifika regler och överenskommelser. Ibland kan det förstås bli så hektiskt på jobbet att rasten inte hinns med, men det är en annan del av arbetstidslagen.
Alla behöver en paus då och då. Rasten är en given del i en god arbetsmiljö. Vi behöver inte be om rast, vi har rätt till det, men det är helt okej att be på rasten, snacka med kompisar, läsa bok, pilla med mobilen eller vilka andra personliga aktiviteter som är möjliga inom tidsramen. Den tillfälliga avkopplingen leder förhoppningsvis även till att den som arbetar kan göra ett bättre jobb som helhet.