Vårens sista partiledardebatt i riksdagen handlade om våld. Med explosionen i Linköping och flera sprängningar i Malmö bara de senaste dagarna var ämnet knappast någon högoddsare.
Åtgärderna för att med kraft minska den undre världens tillgång till sprängmedel och till vapen måste förstärkas. När statsminister Stefan Löfven (S) i debatten hävdade att det redan har gjorts en hel del ¬– så är det korrekt. Det kom en lagskärpning så sent som ifjol. Men när Moderaternas Ulf Kristersson å sin sida hävdade att det har gjorts för lite ¬– då är det också rätt.
Det måste göras mer, men det lär ta tid.
Det finns inga skäl att bagatellisera riskerna med en undre värld som sysslar med sprängmedel och skjuter skarpt. Det är ett samhällsproblem, ett ”utomordentligt allvarligt” sådant, för att citera justitieminister Morgan Johansson (S). Regering, riksdag och myndigheter har att ta ikapp det försprång som den organiserade brottsligheten i dag har ¬– och det kräver mer polisiära resurser, förstärkta befogenheter och mer effektiva tullkontroller. Riksrevisionen konstaterade för en månad sedan att Tullverkets arbete för att motverka vapensmuggling lämnar en del att önska.
Sociala insatser mot utanförskap och mot nyrekrytering i kriminella miljöer måste också till. För all del finns även skäl att ibland använda sig av amnestier, som den för explosiva varor i vintras. Men räkna med ett ganska givet resultat gång på gång. De kriminella lämnar inte in något. Utan det är mer allmänheten som hittar någon bortglömd dynamitgubbe eller något gammalt vapen.
Vapenlagstiftningen måste naturligtvis vara uppdaterad och (ursäkta) pricksäker. Risken är dock att för mycket resurser går åt till att kontrollera och byråkratisera för legitima vapenägare som jägare och sportskyttar. Det är de gömda, oregistrerade vapnen samt smugglingsflödet, främst från västra Balkan, in i landet som är det stora problemet. Utomordentligt allvarligt, som sagt.