När det sista tv-avsnittet av den åttonde säsongen av serien Game of Thrones hade premiär bänkade sig drygt 19 miljoner människor världen över och tittade. Det är en imponerande dragningskraft.
Bra berättelser är fängslande, de skapar engagemang, lockar till fördjupning och en törst efter mer. Inte minst Game of Thrones. There's nothing more powerful in the world than a good story, som Tyrion Lannister säger i det allra sista avsnittet. Därmed inte sagt att den blir älskad. Det finns inga perfekta slut, inte ens när fantasin sätter gränserna.
Den sista säsongen har kantats av fler ilskna tittar-röster än nöjda, besvikelser över det ena, det andra eller allt i ett. Game of Thrones har – i tv-serien och i böckerna – så många bottnar, så många lösa trådar, antydningar och spådomar om vad som väntar att slutet närmast är omöjligt att få heltäckande.
Författaren George R R Martin, som till skillnad från tv-serien inte har skrivit något slut än, har länge lovat att slutet blir bitterljuvt, inte perfekt. Detta löfte – eller triggervarning, om ni så vill ¬– finns inbäddat i hela den här berättelsen om ett antal människor som hanterar mycken makt med livet som insats. Att vilja göra gott är inte en garanti för att det blir så. Shit happens.
Måhända kan vi i detta föra över någon form av sensmoral från Game of Thrones till mänsklighetens minst lika komplicerade spel om makt och framtid. Slutet på något är oftast bara början på något annat.
När det kalla kriget tog slut med Sovjetunionens fall 1991, exempelvis, var det som att vi hade nått slutet på det ondas makt i historien. De hårda, omänskliga ideologierna som förhärjat världen var krossade, vägen mot de liberala demokratiernas globala tidevarv låg utstakad. Så enkelt var det inte. The hands that build, can also pull down, för att citera U2-låten Exit från albumet The Joshua Tree.
Mänsklighetens destruktiva drag får alltför lätt övertaget på dess skapande förmågor. Men skam den som ger sig.