På bara två dagar har två uppseendeväckande korruptions- eller maktmissbrukshistorier avslöjats inom biståndsområden där Sverige är aktivt.
Stödet för att Sverige ska bidra till en bättre värld genom biståndsmedel och biståndsarbete är förhållandevis stort inom allmänheten. Lite fler än hälften tycker att dagens biståndsnivåer är bra, en av tio vill öka stödet, och ungefär var tredje vill minska det (Sida/Sifo 2018). Det är hyfsade förutsättningar.
I måndags uppmärksammade Aftonbladet hur African Enterprise Challenge Fund, med över 100 svenska miljoner i stöd, hade blivit en arena för ledningens lyxliv. Sida, den myndighet som hanterar svenskt bistånd, frös utbetalningarna. Klokt och korrekt. Korruption är det stora hotet för biståndet, inte bara för att folkligt stöd hos finansiärerna undermineras utan för att de goda effekter som arbetet syftar till försvåras och fördärvas.
Därför är det värt att notera ett näraliggande fall, som fick uppmärksamhet under tisdagen. En allvarlig skandal har seglat upp inom UNRWA, den FN-myndighet som arbetar med de palestinska flyktinglägren i Mellanöstern. Även där är det ledningens excesser och nepotism som hamnar i fokus för en starkt kritisk internrevisionsrapport. Så sent som i augusti 2018 utlovade regeringen 1,88 miljarder till UNRWA för åren 2018-2021. Sverige är organisationens tredje största biståndsgivare - och fryser inga betalningar.
Det finns även fog för kritik mot att UNRWA mer bidrar till en sedan decennier fryst konflikt och växande flyktingläger, än mer konstruktiva insatser där flyktingarna kan få bättre möjligheter att integreras i de samhällen som de flytt till. Biståndsminister Peter Eriksson (MP) slår fast att regeringens ståndpunkt är att UNRWA behöver pengarna, eftersom USA inte längre vill betala något. Är det verkligen vettigt?
Även de internationella insatser, där regeringen aktivt backar upp den ena sidan i en konflikt, måste bäras av stenhårda krav på effekt och funktion per satsad krona. Inte bara hjärta.