Hur ska svenska myndigheter se på barn till svenska IS-terrorister? Hur ska samhället se till barnens bästa om dessa kommer till Sverige igen?
I Sverige brukar det vara så att rätten att vara med sina föräldrar är långtgående. Att omhänderta barn är en svår process – och det finns många goda skäl för att det ska vara så. Men rätten att vara med sina föräldrar eller vårdnadshavare är inte absolut, om barnet far eller riskerar att fara illa. De vuxna som har dragit med sina barn in i en krigszon, från Sverige, är olämpliga som vårdnadshavare. De valde bort barnets bästa till förmån för att delta i ett krig som syftade till att bekämpa bland annat det demokratiska samhälle som de har lämnat bakom sig - och som en del i detta även begå eller bejaka mord och grova övergrepp mot andra, inte minst barn.
På DN:s debattsida (24/4) meddelar två ministrar, justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) att det är möjligt att låta kommunernas socialtjänst omhänderta dessa barn med stöd av Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Det bör inte bara vara möjligt, utan såväl rimligt som rätt. Barn ska inte behöva bära ansvar för sina föräldrars livsval, kriminalitet, terrorism eller brott mot mänskligheten.
Frågan är bara om kommunernas socialtjänst har rätt resurser att göra bedömningarna? Naturligtvis kan detta inte vara fråga om ett generellt beslut, varje barn har rätt till en individuell bedömning. Möjligen kan det ibland vara lämpligt att andra närstående tar över vårdnaden, men det kräver en mycket noggrann utredning. Risken måste vara noll för att barnet ska dras in i den miljö som en gång fick dess föräldrar att välja att bli del av terrorns kalifat. Barnets bästa är att få en uppväxt med ett så stort avstånd som möjligt till radikaliserande och terrorrekryterande miljöer.