Det finns svåra odds och omöjliga odds. Erik Ullenhags möjligheter att bli ny partiledare för Liberalerna gick från det förstnämnda till det sistnämnda när partiets valberedning i måndags gav motståndaren Nyamko Sabuni sitt stöd. Ullenhag får vända tillbaka till posten som svensk ambassadör i Amman, Jordaniens huvudstad.
Erik Ullenhag är en sympatisk ooch välskolad politiker, men han är inte vad partiet Liberalerna letar efter i nuläget. Med Ullenhag visste partiorganisationen och de flesta partiaktiva vad de skulle få, en rutinerad partiföreträdare som har varit ordförande i ungdomsförbundet, riksdagsledamot och minister. Men i takt med att partiets medlemmar, sidoorganisationer och länsförbund fått säga sitt har det blivit tydligt att Liberalerna hellre vill ta Sabuni i hand för framtiden. Hon är inte lika tydligt formad inom partiet, har varit mer omstridd som minister och definitivt mer risktagande och mer utmanande i sin kampanj för partiledarskapet.
Om Ullenhag är ett partitur för klassisk musik är Sabuni, med Liberalerna-mått mätt, mer punk.
Det finns få skäl att betvivla Erik Ullenhags analys om grundproblemet med ett parti som har glidit isär nära fyraprocentsspärren. En bärande faktor var förstås vinterns vägval, som ledde till att Liberalerna ihop med Centerpartiet gav utrymme för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda regering. Även om Centerpartiets vägval i regeringsfrågan har haft sina kritiker, däribland denna ledarsida, har partiorganisationen hållit samman på ett sätt som Liberalerna inte kunde. Även om det var en klar minoritet fanns där en väl synlig falang inom L som markerade motstånd till januariavtalet.
Den sprickan går nog att lappa ihop, men kräver fingertoppkänsla framöver. Erik Ullenhag gör därför rätt som i detta läge väljer att dra sig tillbaka. Även om han hade vunnit omröstningen bland partiombuden hade det riskerat att bli en pyrrhus-seger som kostat mer än den vunnit honom. Att bli den som väljs trots att så stora delar av partiet har signalerat något annat skulle forma en uppförsbacke som Liberalerna knappast har råd med.
Nu blir det upp till Nyamko Sabuni att visa hur partiet ska ta sig an framtidens utmaningar. Det här handlar inte bara om framtoningen i skiljelinjerna mellan socialliberalt och kravliberalt. Det handlar också om hur L vill förhålla sig till Centerpartiet, som på många sätt finns nära politiskt men också är ett parti som det kan finnas ett värde att markera avstånd till – i kampen om de liberala väljarnas gunst. Det handlar också om hur Liberalerna vill uppfattas i storstäderna, en borgerlig motpol till socialdemokratiskt maktinnehav eller en möjlig samarbetspartner. Det vi har hört från Sabunis sida hittills ökar sannolikheten för ett L som vill framstå som mer borgerligt än S-vänligt inför valet 2022.
Kan Nyamko Sabuni rädda Liberalerna från fyraprocentsspärren? Måhända, men det är utan tvekan så att hon har ett större stöd bakom sig än sina utmanare. I nuläget.