Siffrorna är inte precis smickrande för Erik Ullenhag. När Liberalernas läns- och regionorganisationer har tagit tillfället att säga sitt om nästa partiledare är det Nyamko Sabuni som fått ett närmast massivt stöd. Det är garanterat starkare än vad de flesta bedömare hade tänkt sig. Duellen mellan de två ex-ministrarna Sabuni och Ullenhag har blivit huvudfrågan i jakten på Jan Björklunds efterträdare. Den tredje kandidaten Johan Pehrson har inte fått samma utrymme eller lyckats ta sig in på allvar i diskussionen.
Den 28 juni står avgörandet. Den som gör matematikövningen att räkna ombud från länsförbunden, utifrån att samtliga ombud där väljer den som respektive länsförbund har utsett till sin kandidat, ser raskt att det är ett gap mellan Sabunis 110 ombud jämfört med Ullenhags 11 av totalt 183. Även om Erik Ullenhag, till vardags svensk ambassadör i Jordanien, skulle vinna det stora och starka Stockholmsdistriktet så skulle han med den matematiken vara klart på efterkälken ändå.
Men så enkelt är det inte.
Stödet för Sabuni är på många håll överraskande starkt. Hon har vunnit flera omröstningar på länsförbundsnivå både tydligt och klart. Ullenhag är samtidigt en mer erfaren partipolitiker, som gjort den långa resan från ungdomsförbund till riksdagsgrupp och ministerposition. När varje enskilt ombud ska rösta efter egen bedömning är det alltså inte alls givet att hemlänets partiledar-rekommendation står sig.
Vad är det som har gjort Sabunis kandidatur så överraskande stark? Sannolikt är det två huvudfaktorer. Det ena är att hon uppfattas som den som är minst nöjd med januariavtalet med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det finns ingen anledning att tro att förhandlingslösningen som gav en ny S+MP-regering samlar stora jubelskaror inom Liberalernas väljarkår eller medlemsled. Partiet har haft svårt i opinionen och samarbetet med regeringen är ingen naturlig röstvinnare inom gruppen rörliga mitten-höger-väljare i storstadsområdena, där Liberalerna brukar vara jämförelsevis starka.
Den andra faktorn är att Ullenhag – frivilligt eller ofrivilligt – har framstått som Jan Björklunds kronprins. Genom att välja den mjuka linjen där Sabuni valde den hårda, är hans hand direkt utsträckt till socialliberalerna. Det ger allt annat än kramar från kravliberaler. Björklunds arv är inte odelat positivt för partiet, han har varit en skicklig retoriker, slug spelare och under lång tid ägt svensk skoldebatt. Men samtidigt balanserar Liberalerna nu nära fyraprocentsspärren.
Det är inte över förrän det är över. Det som talar för Ullenhag är att han inte lär göra enkla misstag, vilket Sabuni drabbades av i samband med debatten om vad hon menade med sin kritik mot mångfaldssamhället. I efterhand är det svårt att säga vad hon egentligen försökte säga. Ullenhag kan dessutom med relativt enkla medel – exempelvis en skarpare kritik mot innehållet i januariavtalet – frigöra sig från att stämplas som klart "till vänster" om sina två konkurrenter. Om han så vill.